Han tystnade ett ögonblick, hvarunder hans blick flög framför hans läsning, för att söka, hvad han så mycket längtade efter att få se.
— Fortsätt, bad Vincent, afbryt er icke.
Men i detsamma tilltogo hammarslagen utanför fönstren med en styrka och fart, att hvar och en ovilkorligen lyssnade dertill.
Cazal tittade ut bakom en af rullgardinerna.
Ett utrop af förskräckelse trängde sig dervid ofrivilligt fram öfver hans läppar, och då han åter drog hufvudet tillbaka, var hans ansigte blekt som på ett lik.
— Hvad betyder det? sporde Armfelt.
— Intet, herr baron, alldeles intet.
Cazals utseende vittnade dock emot honom.
Armfelt reste sig upp från sin plats för att efterse hvad det var, som gjort ett så synbart intryck på den gamle, men denne trädde dristigt emot honom, liksom ville han förekomma det.
— Jag ber er, herr baron, se icke ut, ni — ni …
Cazals handlingssätt ökade ännu mer Armfelts förundran, men en om smärta vittnande rörelse drog nu hans uppmärksamhet åt Vincent.
Cazal rörde sig emellertid icke från stället, utan syntes fast besluten att försvara fönstret emot Armfelt.
I denna stund hördes ett häftigt traf af en snabbt framilande ryttare. I sin ordning tilldrog sig ljudet deraf nu uppmärksamheten, allra helst som han hördes stanna nedanför fönstren och nästan i samma ögonblick frågade, tillräckligt högt för att höras upp, om ej baron Gyllenlöwe nyss anländt till staden och nu fans der.
Armfelt spratt till, då han hörde sitt namn, och ville ånyo hasta till fönstret, men hindrades åter derifrån af Cazal.
Det var omöjligt för Armfelt att förklara denna besynnerliga envishet.
Men då dörren i detsamma öppnades och en rysk kurir stannade på tröskeln, glömde han snart bort Cazals oförklarliga beteende.
Det var den ryske kuriren, som i sporrstreck anländt och på gatan frågat efter honom.
— Ni söker mig, yttrade Armfelt och gick den kommande till mötes. Jag är baron Gyllenlöwe.
— Hvilken lycka, att jag så snart träffade er, herr baron. Jag medför ett vigtigt bref från hans excellens grefve Stackelberg. Mina ordres äro stränga.
Kurirens ankomst gjorde ett afbrott i läsningen af papperen.
Uttröttad af den själsspänning, hvari åhörandet af läsningen försatt Vincent, sjönk hans hufvud ned på kuddarne.
Döring lutade sig öfver papperen med en stirrande blick; han tycktes forska uti dem, och dock rörde sig ej ögat ifrån stället. Med oro flögo hans tankar långt derifrån. I hans föreställning log Louise emot honom, men blek som lidandet.
Armfelt läste brefvet, och hans ansigte vexlade derunder uttryck och färg mer än en gång.
