556
— Aldrig, ropade han slutligen, aldrig i evighet, aldrig!
Den häftighet, hvarmed han yttrade sig, tilldrog honom ånyo allas uppmärksamhet.
Kuriren, som qvarstod orörlig vid dörren, flyttade icke sin blick ifrån Armfelt.
Armfelt läste åter, men hans bröst häfde sig, hans panna höjde sig, och hans ögon flammade af en blå glans, hvari en blixt tycktes darra.
Han afbröt åter med en stolt åtbörd sin egen läsning.
— En förrädare mot mitt fädernesland? yttrade han. Omöjligt! Ah, gamle, redlige Stackelberg, du känner mig icke, äfven du misskänner mig! Du talar för Ryssland, och jag aktar dig, ty du är ryss, men jag måste handla som svensk.
— Hvad beslutar ni, herr baron? inföll kuriren. Om ni läser apostillen i brefvet, finner ni att jag är anbefald att mottaga ert svar.
— Jag skall skrifva.
— Mitt uppdrag befullmägtigar mig att äfven återföra en muntlig förklaring. Se här min fullmagt.
— Då har ni hört mitt svar.
— Besinna er!
— Att besinna mig, vore redan ett halft förräderi. Ah, nej, jag skulle kunna vara med om en revolution, men aldrig om ett förräderi.
— Men er egen regering har likväl redan dömt er till döden derför.
— Må vara, men ehuru den gör allt för att tvinga mig att blifva en förrädare, skall den ej lyckas. Jag tröstar mig med en sak.
— Med hvilken?
— Att gud en gång skall i domen öfver dödan man döma mellan mig och dem.
I Armfelts utseende låg i detta ögonblick någonting stort. Aldrig hade Döring sett honom manligare. En varm fosterlandskärlek lifvade honom. I hans hållning uttryckte sig så mycken martialism, ehuru beherskad och mild. Olyckan hade ej krossat honom, man kunde snarare säga, att den förädlat honom. Om häftiga passioner äfven rasade inom honom, voro de likväl förädlade af en sann fosterlandskärlek.
— Ryssland erbjuder mig en armé, fortfor Armfelt, såvida jag vill ställa mig i spetsen för den och infalla i Finland.
— Ryssland erbjuder er den, erkännande edra egenskaper, öfvertygadt om er framgång, och i betraktande deraf, att ert fädernesland djupt förorättat er.
— Det är godt. Man tror mig om att vilja hämnas, och jag vill det, men icke på det sättet. Jag skulle gerna ställa mig i spetsen för ett parti inom Sverige, men aldrig för en fiendtlig armé.
Vincent lyfte upp sitt hufvud och knäppte glad tillhopa sina händer. Han tänkte på sitt eget fädernesland, på Polen och de strider han der stridt.
Dörings ansigte strålade af tillfredsställelse. Samma varma beundran, som han ifrån början hyst för Armfelt, upplifvades åter. Ledd af denna känsla, reste han sig upp för att betrakta honom.
