558
— Se här några handlingar ifrån henne, som fullständigt bekräfta er börd och insätta er i den berättigade delen af hennes förmögenhet.
Under en stund hade Döring varit så lifligt upptagen af Armfelts och kurirens spännande samtal, att han förglömt det, som eljest så mycket rörde honom sjelf. Vincents yttrande väckte åter hans själs hela intresse derför.
— Ni talar ej om min far — o säg mig — säg mig — hvem är min far?
— Hör först, hvem som förföljt honom — hatat honom — förbannat honom.
Vincent for med handen öfver sin panna, liksom ville han skingra ett mörkt moln.
— Denne man, tillade han derefter helt kort, var ingen annan än jag.
— Och min far.
— Der är er far.
Och han visade på Armfelt.
Armfelt hade anat det och öppnade sin famn. Döring ville sjunka i hans armar, men förblef orörlig. Alla tankar hade i denna stund öfvergifvit honom. Han stod der nära nog såsom medvetslös.
Vincent förstod så väl hans rörelse.
— Ett försoningens handslag, baron, yttrade han till Armfelt, jag har hatat er, förföljt er, förlåt mig.
Armfelts hand hvilade i Vincents, och Döring sjönk till Armfelts bröst.
Hans tankar voro blott uppfylda af en enda ljuf föreställning, af den att ega en far; Louise erinrade han sig icke en gång i denna stund.
— Min lefnadsdag har varit stormig, fortfor Vincent, dess afton är skön och fridsäll. Cazal, Cazal, ropade han, drag upp rullgardinen, att jag ännu en gång må få kasta en blick på solen.
Cazal rörde sig ej ur stället.
— Hör du, Cazal, drag upp gardinen, jag vill se solen — solen.
Hvad som tilldragit sig under den senare halftimmen hade medtagit hans krafter.
— Solen!
— Undan, befalde äfven kuriren Cazal.
Cazal egde ej krafter att längre motstå tillsägelsen.
— Jemför, herr baron, anmärkte kuriren till Armfelt, Rysslands anbud till er, och det sätt, hvarpå svenska regeringen behandlar er.
Härunder hade han fattat snöret till gardinen, och gardinen rullade upp.
— Huru härlig och klar, huru varm och mild! utropade Vincent.
Och hans ansigte strålade nästan förklaradt.
— Huru förfärligt och grymt! ropade de öfriga.
Och bitter förtrytelse visade sig i deras anletsdrag.
Vincent betraktade solen.
De öfriga betraktade en tafla, som några rättstjenare nyss slutat att uppspika på en påle utanför fönstren.
