Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/563

Den här sidan har korrekturlästs
559

I den strålande solens öga läste Vincent ett löfte om ljus och frid.

»Gustaf Mauritz», läste de öfriga i stora bokstäfver på taflan, »sitt fäderneslands förrädare, fridlös öfver allt Sveriges rike, med underlydande länder.»

Domen öfver Armfelt hade gått i fullbordan.

— Hvilken skön stund! hviskade Vincent.

— Förfärligt hårda slag! tänkte de andra.

Armfelt led djupt, Döring kände sig förkrossad.

— Men i detta ögonblick återkom Louise i hans minne.

— Arma Louise! suckade han.

— Ni tiger, herr baron, inföll kuriren, ändrar ni ej nu beslut och följer mig till Petersburg?

Denna fråga drog allas ögon till Armfelt.

Armfelt fäste en skarp blick på kuriren, under det han förblef stillatigande.

— Ni följer mig.

Armfelt lyfte dervid åter upp sitt stolta hufvud, och en klar stråle glänste i hans öga.

— Visserligen, inföll han derefter, visserligen följer jag er, men icke till Petersburg, utan till Kaluga.

Svaret återkallade till och med Döring ur sina smärtsamma tankar.

— Ett moln skymmer solen, anmärkte Vincent, då det försvinner — då — då …

— Då — då — tänkte äfven Döring.

— Då flyger min ande härifrån.

— Då flyger också min hvita dufva härifrån, tänkte Döring, med ett liljeblad fäst under sin vinge.

Molnet gick äfven bort, och solen lyste åter klart, men Armfelt, Vincent och Döring talade ej; Armfelt tänkte på det förfärliga slag, som träffat honom, Vincents ande flög upp till ljusets fridfulla land, och Döring blickade smärtsamt efter den hvita dufvovinge, som i denna stund försvann ur hans synkrets.

Cazal böjde knä vid den döde Vincents bädd.

Armfelt såg upp, då kuriren närmade sig dörren.

— Hvarthän? sporde han honom.

— Till Kaluga.

— Kaluga, upprepade Armfelt, och du, min son, hvarthän?

— Till… till…

Han visste ej hvad han skulle svara.

— Kom till mitt hjerta.

— Här.

Och Döring störtade i sin fars armar.




»Om man icke kan neka, att Armfelt, genom började utländska förbindelser, genom upptäckta, af honom sjelf sedermera erkända åsyftningar i afseende på de inrikes angelägenheterna, i någon mån gjorde