560
sig förtjent af den nya regeringens uppmärksamhet och ovilja, så,» — yttrar en författare i biografiskt lexikon, — »ursäktar detta dock för ingen del det onödigtvis hårda, sårande och rent olagliga, som utmärker denna politiska förföljelse.» Armfelt flydde till Ryssland och anlände i Oktober månad 1794 till Kaluga, der han fann en fristad. Han kallades derifrån till Petersburg, men då han ej ville ingå på honom förelagda planer, blef han återsänd till Kaluga. Anledningar finnas dock till det antagande, att hans förvisning i Ryssland var mer af officiel egenskap än verklig. Vi tro oss veta att han periodiskt vistades i Petersburg, och dervid icke var ogerna sedd af kejsarinnan Catharina, utan till och med bemött med aktning och förtroende. År 1799 upphäfde den unge konungen, Gustaf IV Adolf, den öfver honom fälda domen. I Maj månad 1801 återkom han till fäderneslandet.
Kaluga är för en intelligent och liflig ande, som älskar att deltaga i verldens gång och ingripa i händelserna, en mindre angenäm vistelseort. Armfelt trånade också bort der, och slöt sig för sig sjelf. Af verldens oro och buller hörde han icke mera än hvad en mindre väl ordnad, genom dåliga transportmedel länge — alltför länge — fördröjd postgång ganska sparsamt meddelade honom.
För hans efter nya synvinklar, från hvilka han kunde skåda ut öfver sin samtids förvecklingar, ständigt spanande blick, vidgade sig likväl snart äfven här emot all förmodan ett ganska egendomligt fält. En gammal man, på platsen betraktad såsom ett oförklarligt original, afled kort efter Armfelts ankomst. Hvarifrån den gamle mannen kommit, visste ingen, endast att han uppehållit sig i Kaluga under många år. Han umgicks med ingen, och ingen umgicks med honom. Sluten och tyst till sitt väsende, lefde han såsom en fullkomlig enstöring. Allmänt betraktade man honom såsom litet fånig, och man lät honom vandra sin stilla väg, utan att, sedan man blifvit van vid hans stela och kalla, intetsägande ansigte, någon brydde sig derom. När qvarlåtenskapen efter hans bortgång togs i betraktande, fann man stort ingenting mera än som betäckte omkostnaderna vid hans begrafning. Egentligen inskränkte sig tillgångarne till en mindre boksamling samt en massa pappersbundtar, innehållande handlingar af olika slag. Något värde ansåg man dem ej ega, utan försåldes de genom allmänt utrop. Slumpen förde Armfelt i detta ögonblick förbi, och för att förskaffa sig någon sysselsättning, inköpte han hela partiet för en obetydlighet. Hvad han således af en tillfällighet öfverkom, fick emellertid för honom snart ett alldeles oskattbart värde. Också fördjupade han sig allt mer och mer i dessa böcker och dessa handlingar, och glömde verlden omkring sig, den ort, hvarest han nu befann sig, sin egen ställning och jemväl äfven sitt eget — onekligen — mindre lyckliga öde. Ögonblick funnos också, då han — under läsningen — alldeles bortfördes af innehållet. Så försvann tiden; och han genomgick denna massa tryckta och otryckta handlingar icke blott en gång. Då han slutade den ena läsningen, började den andra. Hvad nyhetsbegäret med eldad
