Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/567

563

för att icke säga, tvingade begåfvade män att omgifva de höga idéer, hvarför de arbetade, med djupa, ogenomträngliga mysterier, samt att under hemska och dystra eder delvis och småningom utportionera dem i olika — länk vid länk kedjade — grader. Så tillvägagingo, säger jag, många verkliga tänkare. Att charlataner, i idéernas verld väderdrifna fantaster, enskild och egennyttig magtlystnad, svärmeri och dårskap, skulle begagna sig af samma medel, för att hvar och en på sitt sätt bygga åt sig, för att så uttrycka mig, ett salomotempel, hvarifrån de kunde predika satser, öfverensstämmande med sina intressen, och vinna ett eljest omöjligt inflytande; att sådant folk, säger jag, skulle liksom svampar jemväl växa upp, låg i sakens natur. Tidehvarfvet laborerade på sådant sätt under en hydra af underbara, inom sig edsvurna förbindelser, hvilka på ett för den ordnade samhällsutvecklingen vådligt och hotande sätt arbetade i djupet. Men allt detta är nu ganska annorlunda. Samtidens upplysning har löst den exceptionella förtrollningen. Revolutionens vigtigaste mission torde också vara befästandet af tankens rätt och ordets frihet. Med denna rätt och denna frihet är stafven bruten öfver alla hemliga ordnar och förbund. I deras ställe skola vi erhålla en fri bok- och tidningspress. Se der ordet till gåtan. Ni, baron, som i er ungdom hört, huru det gamla Europa suckade och teg, kan nu höra, huru det jublar och talar. Icke sant, ni har hört det? De hemliga ordnarne hafva på sådant sätt infriat sin uppgift. Idéerna behöfva icke mera förkläda sig, för att verka och handla; behöfva ej mera smida sina vapen inom af ordensmysterier skyddade verkstäder. Rättsbegrepp och öfvertygelser vinna allt mer och mer allmänt erkännande. Tryckfrihetslagar skola snart öppna obegränsade fält för ordets frihet. De bojor, som förr fängslade den andliga friheten, har denna frihet nu kastat af sig. Tribunen skall blifva tillgänglig för hvar och en. I Frankrike talar redan folket oförkränkt ut allt, hvad som trycker på dess hjerta och sinne, och innan kort skall det göra så inom alla länder. Vänta blott! Det fria ordets triumf är mensklighetens triumf, mensklighetens i sin stora helhet. I dess triumfvagn ligger hela verldens framtid, låt vara ännu i mångt och mycket endast såsom hoprullade fanor, men allt efter som triumfvagnen rullar framåt skall den ena fanan utvecklas efter den andra, och på sådant sätt den ena samhällsfrågan efter den andra uppstå, göra sig gällande, vinna utredning och komma nationerna till nytta och gagn. För min del förlåter jag gerna dessa hemliga ordnar och förbund, ja till och med hvad man skulle kunna kalla deras ogerningar. Alla verldens källådror ligga på höjderna. Så äfven här. Källådrorna till ordnarnes tillkomst och tillvägagångssätt måste äfven sökas på de magtegandes höjder. Strömningen går uppifrån och nedåt. Och på djupet kan sjelfva karaktären slutligen blifva blott en pöl. Med allt skäl skulle man kunna säga att det är absolutismen sjelf, som med sitt förtryck dämt upp de hemliga ordnarnas reagerande och hämmande verkningar. Efter min uppfattning hafva de varit verktyg, om äfven