564
blinda verktyg, i en allsmägtig försyns hand. Samma mörker och okunnighet, samma slafveri och ofrihet, hvaraf absolutismen begagnade sig, för att undertrycka folken samt upprätthålla och vidga sin magt, samma mörker och ofrihet begagnade äfven de hemliga ordnarne sig af, för att i folkens namn undergräfva och tillintetgöra absolutismen. Man omgaf och insvepte de magtegande i mörka mysterier och band dem i nära nog olösliga förbindelsers och eders ofrihet. De fasansvärda straffdomar, som despotism och tyranni utöfvade emot hvar och en, som vågade hysa en sjelfständig och egen tanke samt handla derefter, omöjliggjorde all normal, rättslig och förnuftig mensklig utveckling och nödgade slutligen folket att såsom en annan Pluto smida sin jofursblixt i underjorden. Annat medel fans ej. I den mån man betraktar menskligheten såsom en gudomlig länk eller uppenbarelse i den stora skapelsekedjan af högre ändamål, och icke endast såsom ett simpelt lastdjur, kan man ej förundra sig deröfver, utan nödgas erkänna det såsom en naturlig följd af bjudande omständigheter. Icke sant, baron; ni erkänner säkert hvad jag säger? Med rättigheten att fritt och öppet uttala sina tankar har också alla behof att i det dolda smyga sig fram med hvad som tynger på hjertat upphört. Ordets frihet är all frihets första vilkor. Revolutionen har brutit inseglet till denna lifsens källa. Väl det! Slägtena förqväfvas icke mera; de andas nu fritt. Ni sade, baron, att ni lefvat och verkat i den öfvertygelsen att hela verlden låg öppen för er blick, liksom för solen. Ja väl, jag förstår den ridderlighet, som ingifver dessa tänkesätt; men denna er uppfattning är först nu en sanning. Tacka revolutionen derför.
En kort stunds tystnad uppstod åter.
— Ett ord vill jag ytterligare tillägga. Jag vet lika litet som ni, baron, hvilken den man var, som innehaft dessa böcker och papper. Om en sak kan jag dock upplysa. När förföljelserna 1785 och 86 började emot illuminaterna i Tyskland, undanröjde de invigde så många handlingar som möjligt, och uppdrogo åt en af sina förtroendemän att begifva sig med dem till någon ort, der de, såväl som han sjelf, kunde undgå alla efterspaningar. Och jag är förvissad om att han begaf sig hit samt att det är dessa papper, som händelsen lagt i edra händer. För öfrigt vill jag hafva sagt, att ordnar och förbund visserligen ännu i dag och måhända ännu under många decennier kunna komma att finnas. Var dock öfvertygad om att de äro af en helt annan beskaffenhet än de, som framför allt under slutet af detta århundrade arbetat i det tysta. Det ligger i menskliga naturen att sluta sig tillhopa i vissa arbetande eller sällskapliga kretsar, och deri ligger intet ondt. Men samhällsomstörtande politiska förbund påkallas ej mera. Det fria ordet och den fria pressen betrygga oss derför.
Läsaren torde redan anat, att vi åter hafva vår gamle diplomat framför oss. Det var också verkligen han. Det förtroende, som han ingifvit Armfelt ifrån deras första sammanträffande, utöfvade äfven nu ett ganska mägtigt inflytande. Allt efter som han utvecklade sina
