— Det är ju fasligt, skrek herr Carl.
Mumlande dessa ord för sig sjelf, vände han sig om på klacken och aflägsnade sig.
Efter några minuter återkom Charlotte.
Rentvagen nu från all den kinesiska färgblandning, som så mycket vanstält henne, strålade åter hennes anletsdrag med sina egna friska och intagande behag. I denna stund var Charlotte kanske vackrare än någonsin. Den lilla strid, som hon under samtalet med Netherwood genomgått i sitt inre, hade helt säkert gifvit ytterligare växtkraft åt de frön af goda tankar och hvarför icke — af ädla föresatser, som måhända länge nog förefunnits inom henne, och hvilka nu grodde och slogo ut sina blommor nästan ögonblickligt. Hennes ansigte tycktes också återstråla af något verkligt godt, hvarigenom det erhöll en lifaktighet, som på det högsta besjälade det.
Nästan utan att märka att Netherwood aflägsnat sig, skyndade hon ned till grottan.
Hertigen fans verkligen der.
Grottan var djup och mörk, och han hade dragit sig tillbaka i det innersta af den.
Hvilande på en gräsbänk, lutade han hufvudet i sina händer.
— Ers höghet, hviskade Charlotte.
— Hvad är det? frågade han. Hvem är det?
— Det är jag, Charlotte.
— Ah, är det du, lilla vän!
Charlotte vågade och ville icke tala om den obehagliga scen, som nyss tilldragit sig dem emellan, och hertigen tycktes knapt nog erinra sig den.
Den vänliga och milda helsning han egnade henne, ingaf henne mod och tillförsigt.
— Ers höghet är sjuk, yttrade hon.
Det har varit så besynnerligt i mitt hufvud. Men jag är bättre nu.
— Ers höghet får ej sitta här i grottan. Den är både fuktig, kall och mörk. Om man ej är sjuk, kan man blifva det här.
— Låt mig vara, Charlotte, jag mår bäst här.
— Ack nej, ers höghet måste följa mig härifrån. Det är så vackert väder i dag. Solen strålar så ljus och varm, och molnen gå så högt.
— Molnen, säger du, molnen?
— De äro så luftiga och klara. Strålarne leka deruppe så lätta som en vårdag. Ers höghet måste taga mig under armen, så skola vi göra en liten promenad kring parken. Det skall rigtigt friska upp ers höghet. Luften är så ren, och vinden spelar så friskt och mildt. Kom nu, ers höghet! Mörkret här lägger sig så tungt på sinnet. Derute, under den klara och höga himmelen, blir deremot sinnet så lätt.
