568
tilltalades af de romantiska taflor, som upprullades, och det skiftande sceneri, hvari de bröto sig.
— Säg mig, fröken, frågade vår berättarinna, då arbetet var afslutadt, finnes det någon sanning i allt detta?
— Å ja, ja! svarade den numera åldriga. Å ja, ja!
— Skulle ni icke vilja berätta mig något om ert lif?
— Ack, min vän, då man blir gammal, som jag, drömmer man hellre om sina unga år, än man talar om dem.
Härtill torde vi böra lemna läsaren ännu några ytterligare upplysningar. De af hertigen såsom konspiratörer emot förmyndareregeringen dömde erhöllo af Gustaf IV Adolf fullkomlig upprättelse, deribland äfven Ehrenström, som af hertigen befriades ifrån dödsstraffet.
Armfelt sändes såsom ambassadör till Wien.
På resan hade han något obetydligt uppdrag i Berlin. När han presenterades för konungen, sade denne med ett sarkastiskt löje, som hänsyftade på Armfelts schavottering: »det var länge sedan jag såg er här». Armfelt förstod, hvaråt konungen syftade. »Ni har rätt, sire», svarade han, »jag har ej varit här sedan den stora revyn, då ers majestät föll af hästen.»
Aminoff blef äfven använd i statens tjenst. Omkring 82 år gammal dog han i Finland på en egendom, Rilax, i Thenola socken, några mil från Åbo. I en liten, dertill särskild gjord, vacker likkista förvarade han såsom en helig relik den mask, som Gustaf den III bar, då han föll för det mördande skottet.
Då fröken Rudensköld lemnade Gotland, begaf hon sig till Schweiz, der hon bosatte sig. Den ryktbara och snillrika madame Staël blef der hennes vän. Återkommen till Sverige, sammanförde skalden Leopold ännu en gång henne och Armfelt. Fröken Rudensköld bosatte sig i Stockholm 1823 och dog 1824. Biskop Hedrén, då pastor i S:t Jacob, höll tacksägelsen öfver henne. Hon ligger begrafven i sin faders grafkor under Clara kyrka.
Vid förmyndare-regeringens slut lemnade Reuterholm Sverige och irrade kring Europa under det antagna frimurare- eller illuminat-namnet Tempelcreutz. Slutligen hamnade han på en egendom i Holstein hos en gammal fröken von Düring. Då svenska armén 1815 under sina marscher fram och åter gjorde en rörelse emot Holstein, fyldes hans själ med så stor förskräckelse, att han fick slag och dog.
Alm upphörde aldrig att söka lyckan, men han gjorde det nu på träben.
Om drabanten Döring lyckats att ingifva våra läsare och läsarinnor något intresse, tillåta vi oss att hänvisa dem till den härefter följande romanen »Fursten», hvari han äfven uppträder såsom arbetets egentlige hjelte. Naturligtvis skulle det alltid hedra Döring och glädja författaren, att fortfarande kunna påräkna benägna läsares hågkomst och deltagande.
