54
— Alla goda och vackra ingifvelser, ers höghet, komma från ljuset. Hvad vore vi utan ljuset?
— Hela naturen lifvas deraf. Kom nu, ers höghet! Ingen blomma skulle finnas, om ej ljuset funnes.
— Ljuset är verldens största välsignelse. Om natten taga vi så lätt vilse om vägen, om dagen göra vi det icke. Så der, ers höghet, tag mig nu under armen!
Hur hon pratade, gaf hertigen slutligen efter, och Charlotte förde honom nu till en af parkens mest solbelysta och vackra platser. Vandrande der fram och åter, uppbjöd hon hela sin förmåga att förskingra de skuggor, som hade lägrat sig kring hans sinne.
Efter en stund klarnade också hertigens ansigte upp och han smålog emot henne.
Vi lemna dem här.
FJERDE KAPITLET.
Fröken Rudensköld contra Reuterholm.
Då vi inträda i det kungliga slottet på Drottningholm, befinna vi oss i den rymliga och höga rikssalen med utsigt både åt borggården och parken. Mörkblåa gardiner af tjockt och fast siden, kantade med gula silkesfransar, nedfalla i jemna och täta veck kring de djupa fönsternischerna. Längst inne i rummet står ett bord, omgifvet af förgylda karmstolar. Åtskilliga sidodörrar leda ut till andra rum.
Fröken Rudensköld, åtföljd af Ehrenström, inträder i detta ögonblick, båda två kommande från de inre rummen.
De voro visserligen icke nu mera anstälda eller hvardagliga gäster vid hofvet, men hade nu sammanträffat der till följd af de oroande rykten, som spridt sig om konungens helsotillstånd, i afsigt att höra efter, huru dermed sig verkligen förhöll.
— Planen är förskräcklig, afskyvärd, förnedrande, yttrade fröken Rudensköld. Den måste förekommas, måste tillintetgöras.
— Ni har rätt, måste förekommas, men huru — jag känner ej mer än ett enda medel.
— Låt mig då höra det, och jag bedyrar …
Hon hejdade sig här och blickade frågande på Ehrenström.
— Hvad menar ni? sporde hon vidare.
Och ett uttryck af den största förskräckelse visade sig dervid i hennes ansigte.
