60
— Och utur hans mun utgick ett skarpt tveeggadt svärd, att han thermed skall slå hedningarne; och han skall regera them med jernris; och han trampar allsmägtige guds grymma vinpress.
— Och han hafver på sina kläder och på sina länder ett namn, skrifvet allt så: konung öfver alla konungar och herre öfver alla herrar.
Gustaf tystnade och lutade sin panna ned öfver boken.
— Förunderligt, talade han åter till sig sjelf. Jag heter trofast och sannfärdig, och jag skall strida med rättfärdighet och besegra Apollyon.
— Hvem är denne Apollyon?[1]
Reuterholm hade närmat sig till läkarne.
— Hvad sägen I, mina herrar? frågade han dem hviskande, för att ej väcka den unge konungen ur hans svärmerier.
— Onekligen, svarade Dahlberg, är han sjuk till sin själ, mycket sjuk.
— Och beviset derpå?
— Vi kunna i sanning ej neka till att utskrifva och afgifva det.
Ehrenström och fröken Rudensköld hade dragit sig tillbaka, betagna af harm och fasa, ej mindre öfver den förfärliga afsigt, som gömde sig bakom den intrig, hvilken man här så skickligt förberedde, utan äfven öfver Gustafs verkliga belägenhet.
Under det vackra skenet att rädda fäderneslandet från faran att falla i en vansinnig konungs händer, ville man redan i hans femtonde år beröfva honom möjligheten att öfvertaga regeringen. Och huru hade väl hans galna svärmeri uppkommit?
De anklagande hade icke allenast deltagit i och afslutat hans uppfostran, utan voro nu äfven hans domare.
Ehrenström vände sig ännu en gång till fröken Rudensköld.
— Hvilken hemsk jesuitism, yttrade han, hvilket gräsligt lönmord i förnuftets namn, hvilken afgrundslik plan!
Fröken Rudenskölds kind var blek. En tår glänste i hennes ögon. De känslor, som upprörde henne, nästan söndersleto henne.
— Vägrar ni ännu att rädda monarkien? frågade Ehrenström.
På en gång lifvades i detta ögonblick hennes ansigte, och i hennes ögon strålade liksom en plötslig ingifvelse.
— Det faller mig något in, yttrade hon.
— Låt höra.
— Hertigen är ju här i rummet bredvid?
— Det är han.
— Ni slipper in till honom?
— Jag hoppas det.
— Begif er då dit in och såg honom …
Ehrenströms ansigte ljusnade.
- ↑ Denna fantasi är i sjelfva verket en ibland de många, som sysselsatte Gustaf IV Adolfs grubblande själ. Apollyon blef slutligen i hans föreställning Napoleon.
