— Att ni …
— Säg honom, att jag önskar tala vid honom.
— Ni uppfyller då våra önskningar?
— Aldrig; men gå — gå! Ögonblicket får ej försummas. Skynda er!
— Hvad ämnar ni?
— Tillintetgöra Reuterholms afsigter.
— På hvad sätt?
— Gå, har jag sagt. Skaffa hit hertigen.
Ehrenström gick. Obekant med de ränker, som spunnos omkring honom, fortfor Gustaf i sina drömmerier. Då Reuterholm märkte fröken Rudenskölds närvaro, erfor han en känsla af förtrytelse och nalkades henne.
— Ni spelar den uppmärksammas roll, yttrade han. Det gläder mig att alltid finna er i mina fotspår.
— Verkligen? Jag trodde tvärtom.
— Hvarför det, om jag får fråga?
— Derför att ni har skäl att frukta samvetet.
— Skulle ni vilja spela rollen …
— Af ert samvete? Ja, i historien, min baron.
Då Reuterholm, förtrytsam öfver svaret, åter lemnade henne, inträdde hertigen. Vi hafva i föregående kapitel sett, att äfven han undergått stora förändringar.
Historien vet icke, om hertigen hade del i Reuterholms plan med Gustaf; men hvad man icke kan betvifla är, att hertigen alltid skulle ha lånat sig till ett tjenstvilligt redskap åt hans vilja, såvida man erhållit det betyg, hvarför herrar läkare nu voro tillkallade.
Den enda mägtiga böjelse, som lidelsefullt eldade hertigens hjerta, var den kärlek, som han fattat till fröken Rudensköld, och hvilken uppblossade till sin högsta höjd någon tid efter det att Armfelt lemnat fäderneslandet. Så snart Ehrenström hade framfört frökens önskan att få tala vid honom, dröjde han ej heller att infinna sig.
Mamsell Slottsberg var för hertigen ingenting annat än en liten älskvärd och näpen rodocka.
— Ni har önskat att få tala vid mig, yttrade han till fröken Rudensköld.
— Ers höghet, jag ber om nåd för denna dristighet.
— Tala icke så, min fröken, ni befaller öfver mig, ni vet det.
— För guds skull, se er omkring, man kunde höra oss.
— Ah! Reuterholm är här.
Ehrenström hade stannat på något afstånd, oviss om fröken Rudenskölds afsigt. Upptagen af läkarne, märkte ej Reuterholm genast att hertigen inkommit, men så snart han gjorde det, närmade han sig till honom för att afböja samtalet med fröken Rudensköld.
— Reuterholm kommer hit. Hvad vill ni säga mig, min fröken, jag ber, skynda er.
