Ehuru han visserligen länge anat, att en häftig och afgörande strid förr eller senare skulle uppstå emellan dem om väldet öfver hertigen, bäfvade han likväl vid den tanken, att stunden nu vore kommen; och under inflytande af denna fruktan skulle han icke ansett någon gärd för stor, om han i detta ögonblick blott vetat, huru långt fröken Rudensköld i offervillighet tillmötesgått hertigen.
Han uppbar sitt hufvud stolt och blickade på henne. Med sin lätt uppfattande, klara blick såg hon hvad som försiggick inom honom, och hon kunde ej tillbakahålla ett triumferande småleende.
Detta leende bestämde Reuterholms handlingssätt.
— Stunden är inne, tänkte han. Hon har öfverlemnat sig åt hertigen, ty detta leende visar att hon tror sig säker. Låt striden då börja!
Reuterholm var van att handla såsom sjelf regent. Hertigens fordran att blifva upplyst om den ifrågavarande kungörelsen ansåg Reuterholm bevisa, det fröken Rudensköld hade för afsigt att förmå hertigen att sjelf taga närmare reda på styrelseåtgärderna. Det var alltså denna afsigt från hennes sida och detta försök från hertigens, som borde afböjas och tillintetgöras.
Läsaren skall likväl snart få se, att fröken Rudensköld hade beräknat allt detta, ehuruväl dock endast såsom ett inledande medel. Det infall hon fått, var ett ibland dessa, som förståndet sällan kan resonera sig till, men som hos qvinnan, inspirerad af ett lifligt sinnes ögonblickliga fyndighet, ofta nog utvecklar sig lika snabbt som naturligt.
— Ers höghet vill således ha kännedom om den ifrågavarande kungörelsen?
— Jag önskar det.
Hertigen skulle säkert ej haft mod att visa sig så rask emot sin gunstling, såvida ej fröken Rudensköld stått vid hans sida. Hans bestämda svar förskräckte emellertid ännu mera Reuterholm, emedan det fullkomligt öfvertygade honom, att kärleken var större än vänskapen.
— Jag skall icke underlåta att förklara mig, svarade Reuterholm, och jag är öfvertygad att ers höghet skall gilla min åtgärd, emedan …
Det ingick ej i fröken Rudenskölds afsigt, att någon egentlig förklaring rörande detta för henne alldeles likgiltiga och främmande ämne skulle ega rum, emedan det i och för sig gagnade henne till ingenting.
— Hör! utropade hon derför, tvärt afbrytande Reuterholm, under det hon lyssnade, blickade omkring sig och lyfte upp ena handen, liksom för att ge en ännu ytterligare betydelse åt sitt lystringsord: hör!
Reuterholm tystnade också genast, emedan hvarje förevändning dertill var honom välkommen.
— Hvad är det? frågade hertigen, som vid minsta rörelse, hvilken innebar något oförklarligt, genast anslogs. Hörde ni något?
— Jag vet icke, svarade fröken Rudensköld, men det var så besynnerligt, det var alldeles som om jag hade hört en andes susning … en … tyst … hör … det knackar!…
Reuterholm upptäckte med glädje att hertigen hängaf sig åt det
