68
— Ni har sett honom?
— Min syster, Sofia Albertina, har äfven en gång sett honom.
— Ack, ers höghet! Jag vill också se honom. Han skall för mig förklara min dröm.
— Du skall få se honom.
— Han skall förklara uppenbarelseboken.
— Det skall han. Det gifves en helig formel, hvarmed de döda kunna uppkallas ur sina grifter, jag vet det.
— Ni vet det?
— Hjelp mig att söka den. Den finnes i bibeln.
Ehrenströms otålighet spelade lifligt i hans ansigte, vittnande om det egendomliga intresse han kände för hvad som tilldrog sig.
— I hören, mina herrar, anmärkte han till läkarne. Anteckna, anteckna! För all del glömmen intet!
— Vi skola uppfylla vår pligt.
Fröken Rudensköld hade aflägsnat Reuterholm ifrån de nu mera egentligen handlande personerna.
— Nå-å, herr baron, yttrade hon, hur var det med den der kungörelsen? Jag tyckte att hertigen blef missnöjd.
— Tyckte ni verkligen det?
— Jag måste medgifva, baron, att ni är en skicklig diplomat. För att vara upprigtig, trodde jag verkligen att jag hade lyckats att draga ned ett litet oväder öfver ert hufvud, och det gladde mig verkligen, emedan jag allt har åtskilligt att hämnas på er.
Hon hotade honom med fingret.
— Har ni det?
— Den fina takt, den ovanliga skarpsinnighet och slutligen den stora dialektiska förmåga, hvarmed ni omintetgjorde min så väl beräknade plan, har rigtigt öfverraskat mig. Ni är en ovanlig förmåga, herr baron; ni är oöfvervinnelig.
Reuterholm var svag för smicker. I denna stund var det för honom ett skönt och blomsterdoftande vin, som bjöds honom i den tjusande kalken af tvänne de mest intagande läppar; och det föll honom aldrig in, att smickret denna gång ens kunde vara ett skämt, i afsigt att afvända hans uppmärksamhet från ett annat håll och hvad som der tilldrog sig.
— Ni har besegrat allt motstånd, fortsatte hon, och jag är nästan böjd att gå öfver på er sida.
— Gör det, min fröken, och jag lofvar er att ni skall blifva väl emottagen. Ert snille och er skönhet äro värda platsen i granskapet af en tron. Jag lofvar er den.
— Ni på dess ena sida, herr baron, och jag på dess andra, det vore, huru skall jag uttrycka mig, förfärligt.
— Förfärligt?
— Icke för oss; men för honom, som satt på tronen, emellan oss.
— Ah!
