74
en väl anlagd och fint uttänkt plan ämnade kröna sitt verk med att på behaglig tid omöjliggöra Gustafs blifvande regering. Nu log han ej mera åt den svaga qvinnan, utan fruktade mer än någonsin den farliga och fyndiga.
De egna intressena sammandrogo också nu hela hans hat emot henne.
Det vigtigaste för honom var likväl icke hennes nu vunna framgång; det vigtigaste var hertigens kärlek.
Mot hennes af Reuterholm först nu rätt insedda fiendtliga tänkesätt, skarpsinnighet och fyndighet, insåg han, att han, blefvo de understödda af hertigens böjelse, ej skulle kunna bestå.
Innan denna böjelse vaknade till full kraft, måste hon derför krossas.
— Ni har spelat mig ett dåligt spratt, min fröken. Ni har velat drifva mig in i en återvändsgränd, ni har …
Han förmådde knappast tala, så upprörd var han.
— Hvad är er mening, min fröken? återtog han emellertid. Tror ni er ega nog inflytande och skicklighet att bjuda mig spetsen? Glöm icke bort likväl, att ni endast är ett svagt rö. Jag har hitintills blundat för de små försök att rubba min ställning, som jag märkt från er sida; nu känner jag er. Akta er! Ni har öfverlistat mig, men ej besegrat mig; ni har öfverrumplat mig, men skall ej förmå att behålla valplatsen. Förmodar ni att ni känner mig tillräckligt för att kunna leka med mig, så misstar ni er. Ännu känner ni blott min artigaste sida. Min fröken, ni har blickat in i mina planer, och jag äfven i edra. Akta er! Jag är icke hofman, jag är statsman. Kom i håg att jag varnar er. Ni är från denna stund min fiende, se till att ni ej faller.
Utan minsta förändring i sitt utseende åhörde fröken Rudensköld Reuterholms bittra förklaring. Den gick emellertid, så tycktes det, alldeles förlorad för henne. Men desto mera tilldrog sig uttrycket i Reuterholms ansigte hennes hela uppmärksamhet. I de ord han yttrade var passionen till en stor del undertryckt, men desto mera hotande och våldsamt rörde sig ögats och pannans muskelspel; det talade ett språk, uttryckande den omutligaste fiendskap och det bittraste hat.
Med likgiltig köld vände hon honom likväl ryggen och aflägsnade sig.
I sina »minnen och anteckningar» yttrar L. v. Engeström om Reuterholm, »att han skulle kunnat blifva en Nero.»
I sammanhang härmed kan det måhända intressera läsaren att få
veta, huruledes de båda patienterna, konungen och hertigen, slutligen
botades för den sinnessjukdom, hvarunder de hemfallit.
Konungens helsa återstäldes med litet magnesia och anbefalda dagliga små utflygter, samt således ganska väsentligt genom den friska luftens välgörande inverkan.
