Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs

4

en passion. Den var ett samvete till sina motiv och uppgifter; den var en passion i sitt uppträdande och handlingssätt. Icke kom den såsom ett beräknadt och lugnt hvardagsarbete, utan såsom en åska om natten med sina ljungeldar; icke kom den såsom en värmande och lysande eld, utan såsom ett vulkaniskt utbrott, i båda fallen lika hejdlös som våldsam, lika fasansvärd som ödesdiger. Verlden uppmätes icke mera med någon som helst vanlig måttstock. Den enskilda menniskan är i sitt raseri redan oberäknelig, huru mycket mera skulle icke då ett helt folk vara det? Lidelserna mångdubbla hvarandra i oändlighet, allt efter som känslan trycker på hjertat. Raseriet, förbittringen och vreden hafva icke allenast sin egen logik, utan äfven sin egen lagbok. Logiken kan öfverhoppa afgrunder för att komma till slutsatsen; lagboken kan klippa af ett våld och en orättvisa med ett annat våld och en annan orättvisa. I passionens stund är verkställighetssättet så kort och knapphändigt, som den ögonblickligt verkande och försvinnande blixten.

Låt vara att många fasansvärda och himmelsskriande brott knyta sin förbannelse kring revolutionens blodiga panna, men icke mindre, tvärtom, oerhördt större och fasansvärdare hafva det obegränsade magtinnehafvet och det blinda våldet i ett fåtals händer under århundradens lopp begått. Låt vara att sansculotten predikade från guillotinen sina dystra och hemska läror; men icke mindre hemska och dystra hafva despotism och tyranni med isande kallblodighet förkunnat från sina tortyrkamrar, stupstockar och bål.

Vill man rättvist bedöma slägtets handlingar under en viss tidsföljd, så tillkommer oss dels att undersöka de föranledande orsakerna, dels äfven framfarna tider, huruledes de i motsatta eller liknande förhållanden tillvägagått. Sålunda måste tidehvarfvens brottmålshistoria i sin utsträckning afvägas af och förmedelst samma vattenpass. Endast genom jemförelser kommer man till begreppet om hvarje saks verkliga höjd och djup.

Lägger man envåldsmagtens tyranniskt råa och grymma gerningar på den ena vågskålen och revolutionens — så fasansvärda de äfven må vara — på den andra, så skola säkerligen de senare befinnas bra lätta emot de förra.

Ett stort folk är ett stort haf; en hel mensklighet är ett verldshaf. Alla de oändligt mångfaldiga förändringar, som det ena kan undergå, undergår äfven det andra.

Brusar det i djupet och stormar det i skyn, så vräker det der hafvet förkrossande sina vågor emot hvarandra, förstörande och begrafvande allt omkring sig.

Någon barmhertighet finnes icke.

Endast vid stjernorna derofvan och de ur tidehvarfven i stora händelser uppskjutande fyrbåkarne hafva mensklig förtröstan och vishet då att söka styrka och ledning för sitt omdöme och sin blick.

Lugnar sig åter det upproriska djupet och klarnar åter den storm-