76
— Jag tackar er, mina herrar, för edra lyckönskningar, yttrade Reuterholm, ehuruväl det i sjelfva verket icke torde vara mycket att lyckönska till. Redan länge har jag befunnit mig i ett träldomstillstånd, under det att jag arbetat för Sveriges väl, och detta tillstånd kommer nu endast ytterligare att förökas. Jag tror dock att jag behöfves. Hertigen är svag, och det fordras en kraftig och stark man vid hans sida.
Mottagningen var för öfrigt ganska ceremoniel. Tillfälle hade man dock att här mönstra en hel del af de män, i hvilkas händer rikets angelägenheter då lågo.
Der såg man i första rummet rikskanslern grefve F. Sparre, som just icke var känd för att ega några egentligen egna och sjelfständiga meningar, men som derför icke försmådde att tillegna sig och i öfrigt omfatta andras, allra helst om de hade någon utsigt att smaka vederbörande. Det var om honom, som Hans Järta skref det qvicka epigram, som kommit till våra dagar.
Från misstag ingen kunskap fredad är,
Matematiken sjelf kan fela:
Melanderhjelm vid sin Euclides svär
Att ingen del kan sluta in det hela:
Men jag har sett i oeil de boeuf vår rikskansler.
Rikskansleren hade för öfrigt en liten kropp med ett ofantligt stort hufvud. När en person, som nyss återkommit från ett besök på landet, i ett sällskap bland annat kom att yttra: ni kan ej tro så stora kålhufvuden der funnos, frågade genast en närvarande: — voro de större än rikskanslerns?
Samtalande med hvarandra, såg man der ståthållaren på Stockholms slott, baron Munck, som hörde illa, öfverstekammarjunkaren baron Flemming, som såg illa, och hofstallmästaren baron Schwerin, som var känd såsom temligen enfaldig. Det var om dessa, som en putsmakare, då de ett par tre år senare sändes i en beskickning till utlandet, yttrade: Nå ja, icke var deras uppdrag af stor vigt, men också kunde man väl aldrig välja sämre ambassadörer, än en döf, en blind och en dum.
Längre in i rummet tryckte bröderna Gyllenstjerna, Reuterholms svågrar, hvarandras händer, redan lyckliga i den öfvertygelse att nu blifva hastigt befordrade. Den äldste af dem blef också snart landshöfding i Halland, och den yngste blef chef för ett artilleriregemente. I ett litet epigram från denna tid heter det:
Jag gåfve hela verlden hin,
Om bara
Försynen unde mig att vara
Exlensen Reuterholms kusin.
I en särskild grupp såg man då varande presidenten i krigskollegium, generallöjtnanten W. M. Klingspor, och statssekreteraren för sjöärendena, general-adjutanten C. O. Cronstedt, bredvid hvarandra.
Hvem skulle väl då kunnat tro, att dessa två män, ännu sjelfva icke anande sin framtid, en gång skulle blifva de ödets redskap, som
