rörer honom, så tala upprigtigt. En bägare vin till. Varan är ju god. Skål, min gamle vän! Nå-å! Du skulle säga någonting.
— Nåväl då, men man kan väl ej höra oss här.
— Var icke rädd, jag skall skjuta till källardörren, så der ja, nu kan du tala hvad du vill, och hin håle skall ej höra oss.
Alm betraktade Forster och såg, huru intresserad han blifvit.
— Jag har upptäckt en hof-hemlighet, du, till och med ett par.
— Har du det, och de äro vigtiga?
— Som jag sagt. Vigtiga, framför allt för någon, som är i Italien. Så vigtiga, att jag tror att han, med kännedom om dem, skulle återvända hit på ögonblicket.
— Hvad hör jag? Förtro mig dem, och du kan vara öfvertygad att de på säker väg skola komma till hans kännedom.
Det ryckte härvid till i Alms ansigte, utan att han sjelf ens tänkte derpå.
— Du känner då en säkrare väg, du, än andra, hvarpå du kan fortskaffa underrättelser af vigt?
Alms sätt att framställa denna fråga väckte hos Forster något tvifvelsmål om hans ärlighet. Forster drog sig också ett steg tillbaka och beslöt att vara på sin vakt.
— Det förstås, besvarade Forster Alms fråga, att vägen är säker; det är den vanliga postvägen, och jag har ej hört att någon olycka inträffat på den.
På Forsters rörelse och det försigtiga svaret märkte Alm, att han förhastat sig. Det gälde att hjelpa upp aktierna igen.
— Naturligtvis finner du, att värdet af hvad jag vet egentligen just består deri, att ingen annan än jag har någon reda derpå. Och då det är tydligt att, om jag oförsigtigt meddelar mig med någon annan, jag lätt kan gå förlustig de fördelar, jag önskar draga af underrättelsen, så följer också deraf, att jag bör söka tillfälle att sjelf ställa mig i beröring med den, hvilken allra bäst skulle betala mig. Någonting högre än en säker och pålitlig väg att skriftligt meddela mig kan jag ju alltså ej önska mig. Misskänn derför ej, att jag tog vid mig så häftigt, då jag hörde dig tala om en säker väg. Du har ej förtroende till mig, det är hela sjukan. Lika mycket också, jag får väl vända mig till någon, som ej misskänner mig. Låtom oss nu prata om andra ting. En bägare vin till! Nåå-å, du! Har du träffat lilla Marie, sedan? En fan så söt flicka, du?
Forster var ledsen öfver att ha misskänt Alm. Hvad Alm sade egde utseendet af den största upprigtighet, så att Forster började anse sin misstanke för en dumhet.
Han beslöt att söka åter få samtalet i gång, men visste icke ännu, huru han skulle bete sig dervid.
— Du frågar efter Marie, började han. Jag har också en hemlighet, skall du tro. Du har kanske icke sett henne, du, sedan vi voro på Liljeholmen tillhopa.
