— Tag denna biljett och afskicka den genast till befälhafvaren för hertigens drabanter. Skynda dig! Vänta, ännu ett ord! Säg till herrar sekreterare, att de raska på med depescherna. Om en halftimme skola de afgå.
Kammartjenaren aflägsnade sig.
— Så der, herr polismästare, nu äro vi ensamma. Huru låter det på gatorna?
— Dåligt. Man är missnöjd, man knotar.
— Har ni satt i verket min befallning att man, sedan det blifvit mörkt om qvällarne, ej får gå på gatorna flere än två och två tillhopa?
— Naturligtvis. Jag gjorde det genast.
— Vi skola nu äfven öka vakterna. Jag skall anbefalla officerarne sjelfva att patrullera i slottet. Hvad säger man i de högre kretsarne?
— Att jakobinerna regera med säkerhets-akten i näfven.
— Vår hemliga polis är tyvärr ej i godt skick. Talar man något om Armfelt?
— Icke utan.
— Hvad säger man?
— Man tvistar mot och för honom. Somliga önska att han skall återkomma. Man tror att det från flera håll arbetas derpå. Ingen vet något säkert, men man hviskar och pratar.
— Och hvad säger man om mig?
— Thorilds fängslande har rifvit upp regn och oväder i tänkesättet. Ett pasquill af den gemenaste art cirkulerar man och man emellan.
— Huru, ett pasquill? Huru låter det?
— Jag har ej lyckats att komma öfver det hela; men jag vet att det börjar med:
»Det är förfärligt, skrek herr Carl».
Och vidare heter det den:
»Det är fördömligt, skrek hans jarl».
Stycket slutas med en allmän kör, som jag i dag hörde sjungas på gatorna.
— Erinrar ni er orden?
— Jag antecknade dem genast. Se här!
»Så styres detta usla land
Af tvänne äkta dårar;
En klok ej fins i deras band,
Ty minsta ljus dem sårar;
Men, herr baron, slutet är så gement, att jag omöjligt kan frambära det.
— Säg ut, säg ut!
— Som baron befaller.
Och af den framgång tjusade,
Som magten dem bereder,
