Drottning
CHRISTINA.
FÖRSTA ACTEN.
(Theatern föreställer Delagardies Trägård, nu varande Kungs-Trägården, tillredd för en Högtid, som han ämnat Drottningen)
FÖRSTA SCENEN.
CARL GUSTAF. TORSTENSSON.
TORSTENSSON.
Prins! tillåt att en vän, att en af Statens vänner
Förklarar Er den frögd, som Fosterlandet känner,
Att sluta så på nytt i öm och tacksam famn
En Hjelte, värd sitt blod, värd Sverge, och sitt namn.
Ja Prins; det är af Er, af edra tappra händer,
Som freden återförs till dessa glada stränder;
Det är åt eder dygd, er rådighet, ert mod,
Som Sverge skyldigt är sitt öfverblefna blod.
Nog detta ädla blod Germaniens slätter färgat,
Och Svea segrens fruckt med tysta tårar bärgat:
Med lagren i sin skrud, men såret i sitt bröst,
Hon upp till Himlen höjt en daglig klagans röst;
Til Himmelen som, rörd utaf dess ömma böner,
Och hedrad af det mod som styrt dess tappra söner,
Den fred med eder hand, till hennes sällhet, knöt,
Som Gustaf Adolphs svärd, för hennes ära, bröt.
