2
CARL GUSTAF.
Hur ärofullt för mig, om jag mig smickra torde,
Att jag af Torstensson ett bifall vinna borde;
Af dig, du tappraste bland Sverges Höfvidsmän;
Dig, Gustafs första Råd, och Gustafs första vän!
Men du har nämnt hans namn . . och du berömma vågar
Det nit, det svaga mod, som hos en yngling lågar;
Men du har följt hans fjät . . och vill, att utan blygd
Jag höra skall mitt låf, vid hugkomst af hans dygd. .
Att upp till hans förtjenst jag skulle ögat höja;
Och straxt i stoftet ej min låga hjessa böja —
Ach! dessa svaga prof utaf ett vanligt mod,
De ringa farors rön som föga kräft mitt blod,
De lätta segrars vinst som han min svaghet ämnat ..
Hur långt ifrån hans högd de mig till afstånd lemnat!
Och hvad det matta låf, som krönt min äras vår,
Med tystnad häpna bör vid glansen af hans spår! —
Du, som bland store Män det främsta rummet äger,
Stor uti fredens lugn, och stor i krigets läger;
Hvars namn till Elbens strand en helig frugtan bär,
Hvars minne hos ditt folk med tårar dyrkadt är;
Som högst på Ärans thron i Evighetens tempel
Är Hjeltars, Konungars, och Menniskjors exempel!
Hvi lefver du ej mer? Hvi blef en brottslig verld
Mer verkan af din hämd än af din mildhet värd?
Det tillhör endast dig de storverks framgång stöda,
Som ingen ann än du i tankan vågat föda:
Att jämna Kungars magt; at skipa Folkens rätt;
Och ljus och Frihet ge åt menskjors tänkesätt.
Ach! om min unga själ, af Gustaf Adolph danad,
Af Gustaf Adolphs röst till stora bragder manad,
Så snart ej blifvit dömd, att sakna vid hans död
Sin eftersyn, sin Far, sin ledare, sitt stöd . . .
Kanhända då en dag mig kunnat värdig göra
