Då ögat skåda fick de rörande behag,
De dygder och de ljus, som Gustafs Dotter pryda,
Svor Kärlek i mitt bröst, att hennes lagar lyda. .
Om sen, jag någon gång har lyft ett frugtadt svärd;
Om Sverges fiender för mina vapen vikit,
Och sällan segrens Gud min hand i striden svikit;
Är alt min kärleks verk: alt, fruckten af hans magt,
Och af de dygders frön han i mitt hjerta lagt.
Än, jag bekänna bör, de ej det värde hunnit,
Att till en spiras arf jag något anspråk vunnit,
Men om, en lycklig dag utaf min Drottnings blick
Jag ett förvisadt hopp om min belöning fick. .
Nej, intet mål är satt för Hjeltarnes förmåga,
Dit ej min djerfa fot med framgång skulle våga.
Mitt hjerta vittnar det: jag skulle värdig bli
Christina, och dess thron.
TORSTENSSON.
Och hvarför tviflar Ni?
Vår unga Drottning ren den sälla ålder hinner,
Då kärlek öppen väg till våra hjertan finner:
Dess egen säkerhet, dess huldhet för sitt land,
Dess pligter mot sin börd: alt fordrar att dess hand,
Dess hjerta och dess thron en värdig maka lemnas:
Och hvilken, om ej Er, bör detta valet ämnas?
Er, som på dubbelt vis beskyldad med dess ätt,
Af Vasa blodets band och Vasa dygders rätt,
Har stadgat hennes magt och utbredt hennes ära
Ja Prins, då Er förtjenst, då Politikens lära,
Då Folkets röst . . .
CARL GUSTAF.
Min vän, hvad tjena de väl till,
Om icke hjertats Gud mitt anspråk stödja vill?
