Som af så mångas rätt förenadt motstånd finner.
Jag sjelf — jag glömmer ej ett nära slägtskapsband,
Och att en öm, en kär, en dygdig makas hand
Är Delagardies skänk — men om han, nog förmäten,
Nog av sin börd, sitt stånd, sin trohetspligt förgäten,
Till sjelfva thronens höjd sin åtrå sträcka tör. . .
Jag svär vid denna thron, hvars väl mig ypperst rör;
Vid detta svärd, som drogs dess heder att försvara;
Vid Gustaf Adolphs stoft, och fosterlandets fara:
Jag sjelf den första blef, som fordrade hans blod,
Att hämnas det fördärf som Sverige förestod
Men, Himlen vare låf! dess vrede skall ej kräfva,
Att på så våldsamt sätt ett nesligt anslag häfva;
Och kärleken, bestört, oss sjelf ett medel lär,
Som vida mindre grymt men lika säkert är.
Ni sjelf från längre tid, med hela Hofvet, funnit
Att Delagardies bröst för eder Syster brunnit;
Ni vet — dess egen hand Er derom visshet gett —
Att hon hans ömma eld med hemligt nöje sett;
Och båda i sitt hopp en lycka säker trodde,
Som på ett bifall blott af hennes Far berodde:
Men han, hvars klokhet valt en annan pröfningsslag,
Som för sin dotters börd, dess dygder och behag
Trott högre ödens lott af Himlen ämnad vara,
Från tid till annan dröjt att sitt beslut förklara.
Nu, då han häpen ser en allmän faras hot,
Han med sitt bifall sjelf går Delagardie mot;
Och Delagardie, glad, med vördnad, men med tystnad. . .
CARL GUSTAF.
Jag ser det, Torstensson: Hans djärfva ärelystnad,
Som inga hinder tål, som ingra gränsor vet;
Den tvekan han försport; hans egen flygtighet:
Alt bådar mig hans svar; alt säger, att till råga
Af vår förnedring —
