TORSTENSSON.
Hvad? . . Ni tror, han skulle våga
Ett afslag ge? — Ni tror, att på så nesligt sätt
Han glömma kan sig sjelf, sin vördnad för er ätt,
Och känslan af den blygd som brottet sig bereder,
Och faran af den hämd som gifs en sårad heder. . . ?
CARL GUSTAF.
Hvad nedrigt fins, som ej för purpurn vågas kan?
På steget till en thron, hvem bör väl fruckta. . . ?
TORSTENSSON.
Han —
Än, på så slipprig ban, kan snart en afgrund brista,
Och detta djerfva steg bli af hans lif det sista.
Se der, hvad han med skäl ännu befara bör:
Men ock ännu — mig alt derom förvissad gör —
Skall kärleken hans fot fördärfvet undandraga,
Och i ett villadt bröst sitt välde återtaga.
Hvad säger jag? Han sjelf, i samråd med er Far
I dag på dessa rum en högtid anstält har,
Att bifall till sitt val af Drottningen begära.
CARL GUSTAF.
Men om i dag dess hand, om högsta magt och ära
En storsint yngling bjuds; monn han den vägra kan?
Monn han den vägra vill? då han ett medel fann,
Att till sin lydnads pligt ett brottsligt högmod tyda?
TORSTENSSON.
Men hvarför endast råd af eder frugttan lyda?
En Älskarinnas syn bedrages icke lätt;
En Drottning äga vill ett hjertas hela rätt;
Och tro, vid minsta skymt utaf en delad låga,
Christina blygas skall att mer sin svaghet fråga:
Harm, högmod, heder, pligt . . . Men tiden inne är;
Man kommer . . . Det är hon.
