ANDRA ACTEN.
(Theatern föreställer en sal på Slottet)
FÖRSTA SCENEN.
CHRISTINA. FRÖKEN SPARRE.
Fröken SPARRE.
Nej, jag Er ej förstår — Ung, dyrkad, stor i ära,
Stor uti magt, i alt hvad dödlige begära,
I alt hvad Himmelen åt dygderna förär,
Hvem kan väl lycklig bli, om Ni ej lycklig är?
Men denna qväfda suck, och dessa tysta tårar — — —
Nej, något hemligt qval, min Drottning, Eder sårar,
Och Ni fördöljer det — och döljer det för mig!
CHRISTINA.
I denna klagan… ach! hvad oskuld röjer sig!
Van, ifrån barnaår, att om mitt hjerta råda,
Att känna dess begär, dess alla tankar skåda,
Kanhända i min blick du redan läsa bordt
Det våld, som kärleken på mina sinnen gjort.
Men ögat kan ej se, hvad ej i hjertat varit:
Man gissar ej de qval, som man ej sjelf förfarit;
Och i det sälla lugn, som skyddar dina dar,
Dig kärlek blott ännu till namnet kunnig var.
Så lär då af mitt tal att känna dess förmåga,
Att flyckta för dess ro, och bäfva för dess plåga —
Uti de späda år, då ledd af menlöshet
Man ej af bördens rätt och lyckans fördom vet,
Då man sig jämlikt tror alt hvad ens tycke vinner,
Och man ej älska blygs hvad man behagligt finner;
