14
Då var det, som min själ bland lekar tagit ann
En böjelse, hvars namn, hvars fölgder jag ej fann.
Omsider, men försent! jag faran känna lärde,
Och djupet af ett sår som jag med vällust närde;
Försent, då ren det gift, jag i mitt hjerta bar,
En del utaf mitt lif, utaf mitt väsen var.
Ett varnande förnuft förgäfves förestälde
Min lågas veklighet, och mina pligters välde,
Och skillnaden, af börd och lyckans oförrätt,
Emellan Vasars blod och Delagardies ätt.
Förgäfves Ärans röst min kärlek brottslig dömde:
Jag Delagardie såg… och hela verlden glömde.
Hvad säger jag? — Monn sjelf ej Äran gilla bör
Det val, som Kärleken utaf förtjensten gör?
Förnuftet! visar det en rätt, som mera väger
Än den behag och vett och dygd och snille äger,
Än Delagardies rätt till thronen och min hand?
Och har jag då en thron, regerar jag ett land,
Att vid en makas val den frihet sjelf beröfvas,
Som af den ringaste bland mina landsmän öfvas? —
Odrägeliga tyngd af en förhatlig magt,
Som känslor och natur till tvång och tystnad bragt!
Är pligten af mitt Stånd, att andras väl bevaka?
Och lönen för mitt nit, att egit väl försaka?
Hvad är, om ej ett stolt, ett gäckade slafveri,
Den magt, som nekar mig att kunna lycklig bli!
Nej, jag ej skyldig är min Sällhet åt min Ära,
Och mina dagars lugn åt Politikens lära;
Åt detta falska band, som Adeln nödigt fann
Till jämnvigt mot sin Kung, och jämnvigt mot hvarann.
Nej, tiden inne är, att detta tvång förstöra,
Och mot ett storsint Råd mitt välde stadgadt göra,
Och med ett enda steg befordra till sin höjd
