En Drottnings myndighet, en Älskarinnas fröjd.
Det värf, som af en Far med framgång börjadt blifvit,
Med oförsvagad hand jag till sin mognad drifvit;
Med nya länders vidd jag ökat Sveriges magt,
Och nya Segrars mängd till vunna Segrar lagt.
Cæsarers stolta mod, af våra vapen krossadt;
Germanien, af min hand utur det ok förlossadt
Som Monarkiens rätt och Kyrkans frihet kränkt;
Den ära och det lugn jag nyss mit rike skänkt…
Så många mödors fruckt bör mig en borgen vara,
Att Sverige för mitt val sin lydnad skall förklara,
Då med en Svensk Gemål jag ädelt dela vill
En thron, som genom arf och segrar hör mig till —
Men hvilken haftfull magt tycks sig ett nöje göra,
Vid målet af mitt hopp att dess fullbordan störa!
En Frändes återkomst!… Hvad omildt ödes skicka
Har kallat honom hit på dessa ögonblick?
Gud! om han gissat har mitt uppsåt och min låga;
Hvad bör hans kärlek ej, hans harm och högmod, våga
Till hinder för mitt väl? — Min vän, du dömma lär,
Om jag uti bröst en fåfäng oro när.
Fröken SPARRE.
Ach Drottning! hvad ert tal hos mig förundran väcker!
Ert tillstånd grämer mig, ert uppsåt mig förskräcker.
Jag ej med brottsligt nit en kärlek klandra bör,
Som Eder värdig är, om han Er lycklig gör;
Men gör han det? — förlåt det tvifvelsmål jag vågar —
Om i passionens lugn Ni sjelf ert hjerta frågar,
Det hjerta som, så vant att tänka godt och stort,
Från ära, dygd och pligt ej minsta afsteg gjort,
Och detta höga ljus, som edert snille leder;
O Drottning! o min vän! monn de ej svara Eder:
Den ensam är förtjent utaf Christinas hand,
