Sida:Drottning Christina-1792.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs

16

Som vågat lif och blod för hennes fosterland.
Låt ungdom och behag en gynnad Ädling pryda;
Men är han derför värd, att Sverges lagar tyda?
Nej, Gustaf Adolphs thron ej tillhör någon ann
Än den, som uti Dygd med honom liknas kan.
Ni vet, om mer än en kan utan djärfhet bära
Sin blick till denna höjd af hjeltebragd och ära;
Ni vet, om mer än en fördubblat har sin rätt
Med bandet af ett blod, som slägtas från er Ätt?
Ni vet…

CHRISTINA

Förtig ett namn, som såra bör mitt öra!

Fröken SPARRE

Ni var ej altid van, att det med afsky höra:
Ni redan frugtar det — det förebrår er dygd.
Ach! frugta för den dag, då eder fosterbygd,
Och fiendernas fröjd, och edra vänners smärta
Skall nämna det till blygd, till ånger för ert hjerta!

CHRISTINA

Nej, detta hjerta ej en svaghet kan begå;
Nej, ingen skall min dygd ett afsteg förebrå.
Du tror, din Drottning väl skall gifva sig en maka,
Att samma ögonblick sin ärfda thron försaka;
Att af den höga magt hon sjelf besutit har
Behålla blott ett namn, en fåfäng skugga qvar.
Det skulle ske den stund jag delade mitt rike
Med den, som uti börd och dygder är min like.
Carl Gustaf icke blott Christinas hand begär —
Den dag han Konung blir… jag Undersåte är:
Hans högmod är för stort, för stor hans rätt och styrka,
Att nånsin en Gemål som Regentinna dyrka.
Jag ej befarar det i Delagardies famn;
Han nog belöning får i hedern af ett namn:

Han