Hvem? Han, vår Konung bli? — Nej, tankan blott deraf
Bör väcka harm och blygd hos nedrigaste slag.
Nej; om ett hjerta, vant att vörda dygd och ära,
Ej lärs att på en gång så mycken låghet bära;
Jag rättvist hoppas bör, att från ett nesligt fall
Christina än i dag med lätthet räddas skall.
TORSTENSSON.
Alt lyder Hjeltens mod och Patriotens ifver;
Men ej en Qvinnas själ — och i det nit Er drifver
Räds, om med minsta ord Ni mot dess höghet bröt,
Hon hasta skall af hämd, hvad kärleken beslöt.
OXENSTIERNA.
Jag vet det: Sanningen, att Prinsars syn behaga,
Här nödigt att sin färg af sjelfva Smickret taga;
Med ödmjuk, bäfvande, och oviss om sin magt,
Tro mig, hon älskas blott den stund hon får förakt.
Det är i sin egen glans, i egen medfödd styrka,
Som hon sin helga rätt nför en thron bör yrka;
Det är i sådan drägt i dag hon dristigt går,
Att sprida ljus och skräck i veklighetens spår.
Hvad? skulle ej dess röst Christinas hjerta röra,
Att af en neslig eld sin ära offer göra;
Då från dess första år jag ren med glädje röjt,
Att fostran och natur dess håg till dygder böjt?
Yr, häftig, flygtig, svag, hon icke frikänd blifver
De fel, som hennes kön åt hennes ålder gifver;
Men hennes själ är stor, och hennes hjerta godt,
Och, upplyst om sin pligt, hon hata skall sitt brott.
Men skulle heder, pligt, och dygd, och alt förglömmas;
Så vet, att i mitt sköt ännu de vapen gömmas,
Mot hvilkas säkra magt hon icke strida kan.
Hon kommer — Torstensson! Gå, skyndom, att hvarann
I denna ädla strid ett modigt bistånd göra.
