24
SJETTE SCENEN.
CHRISTINA. OXENSTIERNA. TORSTENSSON.
OXENSTIERNA.
Min Drottning! — vid ett ljud, som rycktet till mitt öra
Med häpnad burit har, och som er ära rör,
Mig vördnaden i dag till edra fötter för.
De säkra trohetsband, som oupplösligt fästa
Min hand vid eder thron, mitt väl vid Sverges bästa,
Pålägga mig den pligt, och lemna mig den rätt,
Att tolka i min röst Nationens tankesätt.
Det är ej först i dag Ni derom kunnig blifver;
Den ömhetsfulla vård Ni sjelf ert rike gifver,
Den kärlek det till Er i genskatt återbär;
Alt röjer, att dess hopp, dess högsta önskan är
Att snart er ädla hand en maka öfverlemnas…
En maka som af börd och dygder Eder ämnas;
Och att en thron, förvärfd af eder Stamfars mod,
Må evigt gå i arf till Hjeltar af hans blod.
CHRISTINA.
Jag känner eder dygd: den all min aktning väcker;
Men edert nit, kanske, sig alt för vida sträcker;
Kanske är det ett steg utom en Statsmans pligt,
Att råda uti mål af mindre allmän vigt.
Tro mig: då frågan är, at Rikets välgång främja,
Att vårda inhemskt lugn och mina grannars sämja,
Att bygga thronens magt på visa lagars grund,
Och landets säkerhet på nyttiga förbund;
Då — tvifla ej derom — då är det, som mitt öra
Med nöje lånar sig, att edra rådslag höra;
Då är det, som min hand af omant skyldighet
Skall söka sig ett stöd hos er försigtighet:
