OXENSTIERNA.
Jag lefver! — Gläds, mitt sälla Fosterland!
Gläds, Drottning! Huru stor, hur värdig en Hjeltinna
Är Segren, att sig sjelf, sin svaghet öfvervinna!
Nej, aldrig var er dygd mitt hjerta mera kär;
Nej…
CHRISTINA.
Mins, hvart ögonblick oss alla dyrbart är.
Gå skynda!
SJUNDE SCENEN.
CHRISTINA, ensam.
Euphrosine!… Hon älskad! — Blygd och smärta!
Hvad en ny förhatlig dag har upgått i mitt hjerta!
Ach! om ej kärleken min syn förblindad gjrot,
Jag ren från längre tid bedragarn känna bordt…
Bedragarn? — Det var Du, du sjelf, som dig bedragit,
Olyckliga! — du sjelf, som af ditt högmod tagit
Den tro som smickrar dig, att det din ömhet var,
Ej hoppet om din thron, som honom fängslat har —
O Himmel! var jag född till en så neslig låga?
Jag, för en otacksam min hela välfärd våga,
Min magt, min säkerhet, och —hvad mig kärast är —
Ett Namn, som än i dag jag obefläckadt bär!
Jag, dygd och skyldighet och heder öfvergifva,
Att sjelf för en Rival omsider offer blifva!…
Men villas ej min själ, att ta för sanning ann
Hvad af dess frugtan blott en gissning vara kan?
Hvem? jag! mot Euphrosine hans hjerta ej försvara?
Och säg, hvad har hon gjort att af mig frugtad vara?
Hvem är väl af oss två, som honom kronan ger?…
