34
Den enda täflare, min lycka stridigt gjort. —
Christina väntar mig. Jag redan hasta bordt,
Att Delagardies Brud till hennes fötter leda.
ANDRA SCENEN.
OXENSTIERNA. TORSTENSSON, som med hastighet och bestörtning kommer in på Theatern.
TORSTENSSON.
O Himmel! — Grymma moln, som oss på nytt bereda
De stormar, som din hand förgäfves skingra trott!
Christina… låga svek, som i dess hjerta bodt! —
Hvad? då vår enfald nyss i hennes tårar funnit
Beviset af en dygd, som på sin svaghet vunnit;
Hvem skulle tänkt, min vän, att dessa samvetsqval
Som röjdes i dess blick, dess åtbörd och dess tal,
Alt en förställning var; ett medel blott, att hölja.
De snaror…
OXENSTIERNA.
Men…
TORSTENSSON.
O Gud! hvi kan jag ej fördölja
En tidning, som ditt bröst skall ge ett dödligt sår? —
Vet, det är hon, hon sjelf, som upp i templet går
Att kronan och sin hand åt Delagardie skänka.
OXENSTIERNA.
Hon?… Digter! — Hvem så lågt kan om sin Drottning tänka?
Det är försmädelsen… — du vet om hennes röst
Af illskan väpnas plär emot Regenters bröst —
Det är försmädelsen, som ensam vågat bära
En så förklenlig dom.
TORSTENSSON.
Ach! för Christinas ära
