38
Då kärlek skyndar glad den knut att sammantrycka,
Som evigt fästa skall min omsorg vid er lycka!
(Ser sig omkring.)
Men, Oxenstierna… Hvad? han ren ej anländt har!
Det var dock af hans hand, om jag mig ej bedrar,
Som till de helga rum Ni bordt ledsagad blifva.
TORSTENSSON.
Kanske bör årens tyngd hans dröjsmål ursäkt gifva.
Han snart lär visa sig, min Drottning.
(Hon går in i Kyrkan, åtföljd af sitt Hof. Delagardie gör ett steg för att följa henne; men hålles tillbaka af Oxenstierna, som i det samma kommer åter.)
SJETTE SCENEN.
OXENSTIERNA. TORSTENSSON. DELAGARDIE.
OXENSTIERNA.
Stadna här,
Förmätne! — Ert beslut mig ej förborgadt är.
Ni går till altaret…
DELAGARDIE.
Och der…?
OXENSTIERNA.
Att handen skänka
Åt eder Drottning.
DELAGARDIE.
Jag?…
OXENSTIERNA.
Ni sjelf!
DELAGARDIE.
Ni bör då tänka
Att denna stolta ton ej längre står mig ann.
Tror Ni jag frugtar Er, då jag Er straffa kan?
