42
TREDJE SCENEN.
CHRISTINA. OXENSTIERNA.
CHRISTINA.
Förhatlige Minister!
Ej mer ett enda drag uti din djärfhet brister.
Sen ur din svarta själ du alla ränkor tömt,
Sen vördnad, pligt och tro du mot din Drottning glömt,
Sen du en Älskare ur mina armar rifvit…
(Ty utom dig, barbar! han ej förrädisk blifvit);
Sen med en varsamhet, som af dig väntas bordt,
Du för ett samladt Hof min svaghet synlig gjort;
Alt detta var ej nog att mot din önskan svara,
Om du ej hädelsen med brottet skulle para,
OM du ej än i dag uti min åsyn gick
Att gäcka så min sorg, och trottsa så min blick —
Välan! du segrat har. Gläds; lyckan ej bedragit
Den falska vård din hand om mina dagar tagit.
Din afsigt vunnen är: min ofärd nått sin höjd:
Betrakta mig, barbar! och säg, om du är nöjd!
OXENSTIERNA.
Förskräckeliga våld utaf begärens yra!
Passioner! hvilken Gud kan edra utbrott styra?
CHRISTINA.
Men skörda snart en frukt som lätt förloras kan.
Räds, Segrens tid är korrt, är dyr för dig, tyrann!
De tårar, som du gått att ur mitt öga prässa,
Räds, skola falla snart som glöd uppå din hjessa.
Än har min svaga själ ej alla dygder mist:
Jag äger en — den dygd, som straffar brott och list.
Räds — — —
