OXENSTIERNA.
Nej, min Drottning; nej, förbittra ej er smärta
Med flere grymma skäl till ånger för ert hjerta.
Jag vörda vet er sorg; och pröfvar icke här
Hvem mäst utaf oss två till falskhet brottslig är.
Jag blott beklagar Er; och med förundran finner,
Att för ett villosteg så mången dygd försvinner.
Viss, då förnuft och tid fått skingra edra qval,
Att sjelf ej utan blygd Ni minnas skall ert val,
Jag lemna bordt åt dem att mina steg försvara:
Men, frugtande med skäl för hotet af den fara,
Dit en förvillad hämd på nytt Er störta tör,
Jag för er egen tjenst min tystnad bryta bör —
Hör då en hemlighet, som skall er fasa väcka,
Som med en evig blygd er kärlek skall betäcka;
En hemlighet som, djupt förvarad i mitt bröst,
För Delagardie blott bordt yppas af min röst:
Den skall ock yppas Er — Olyckliga Prinsessa!
Hvad oerhörda brott som sväfvat kring din hjessa! —
Vet, det föreningsband, hvartill du skyndat har,
Naturens styggelse och Himlens afsky var:
Vet, då ett blindt begär ditt svaga hjerta tände,
Du för ditt egit blod en brottslig kåga kände;
Korrt: i din Älskare, bedragna! — — — kän din Bror.
CHRISTINA, med tvekan och förundran.
Min Bror? — — —
OXENSTIERNA.
Kanske Ni mer en Faders vittne tror:
(Ger henne ett Bref.)
Läs!
CHRISTINA, läser.
"Oxenstierna! dölj uti en evig tystnad
Hvad dig skall anförtros — Förrn agg och ärelystnad
