Drottning Christinas
första natt i Rom.
När knäböjd du din krona och din ära
För Påfvens kyssta fötter lade ner
Och svor ifrån dig dina fäders lära,
Du var ej Gustaf Adolfs dotter mer.
Nicander.
I.
På Romas kullar aftonsolen bredde
Sitt sista guld och sjönk i vestergraf,
Och Natten sina sköna döttrar ledde
Till festlig dans i etherns blåa haf;
Ej mer af dagens fröjder luften skälfver,
Blott röken efter någon lusteld hvälfver
Sig i fantastiskt lopp
Ännu mot nattens klara himmel opp.
Men i palatsets yppigt rika salar
Christina, drottningen från Norden, satt,
Och månget minne nu till henne talar
Så underbart uti den tysta natt
Om fosterjorden, som hon kallt förskjutit,
Och om de band hon utan tårar brutit
Och mången hemlighet,
Som endast Gud och hennes hjerta vet.
