”Ej drottning mera, blott som romarinna,
Jag njuta vill hos dig min lefnads dag,
I konstens helgedom af andakt brinna
Och tjusas utaf näktergalens slag,
När han besjunger dig i qvällens timmar,
Der du i månens rika ljushaf simmar.
Så blir mitt hela lif
Ett gladt och oafbrutet tidsfördrif.
”Långt skönare än kungakronans dofta
De rika blommorna i sångens krans,
Men verlden såg dock ej en drottning ofta,
Som offrade åt dem sin höghets glans.
Och nog skall solen fylla många banor
Och menskoslägtet räkna många anor,
Förrän mitt namn blir gömdt
Bland dem, som häfden har åt glömskan dömt.”
* *
Så sjöng hon, dårad af en flyktig villa,
Bedragen af den falska ärans röst,
Som lånar sanningsdrägten, att förvilla,
Och tänder eldar uti menskobröst,
De eldar, som på flärdens altar brinna,
Af stunden födas och med den försvinna,
Och sedan lemna qvar
Blott askan af hvad bäst derinom var.
