Men i Christinas själ hvad känslor brusa! . . .
En blixt af glädje tändes och försvann.
Se'n fruktan, blygsel, kärlek, ångest rusa
I vild förvirring, jagande hvarann;
Hon längtar att till fadershjertat falla,
Då hörs en röst, som ljuder öfver alla
På hennes känslors haf:
”Din faders lära har du svurit af . . .”
Då blekna kindens blommor, nyss så röda,
Då sjunker armen, halfupplyftad re'n,
Och ögats flammor slockna — eller glöda
På hjertats djup ännu med dunkelt sken.
Men öfver hennes läppar sakta smyga
Blott tvenne ord, så darrande och blyga:
”Min fader!” ljöd det, tyst
Som Eolsharpan af en nattvind kysst.
”Din Fader! En gång var jag det, Christina!
Mitt hjertas och min tankes fröjd var du,
Min lycka och min ära voro dina,
Min dotter var du — säg, hvad är du nu?
Med brottslig hand du slet det helga bandet,
Som dig förenade med fosterlandet.
Christina! och med det
Blodsbandets helgd du äfven sönderslet.
Sida:Drottning Christinas första natt i Rom 11.jpg
Den här sidan har korrekturlästs
9
——
