”Se, när jag kämpade den helga striden
För tankefrihet och för menskorätt,
Jag gladdes, att när jag gått bort ur tiden
Det stora verket skulle af min ätt
Fullbordas. Derför jag med glädje lade
På Herrans altar ned hvad bäst jag hade:
Jag gaf mitt lif med fröjd,
Med sanningens och ljusets seger nöjd.
”Och Herren lät mitt Abelsoffer brinna,
Han tände ljuset uti mörkrets land,
Hvad Han har grundat sjelf skall ej försvinna,
Hvad Han har tändt släcks ej af menskohand;
Men ack! den tro, för hvilken jag ej tvekat
Att gå i döden, den har du förnekat:
I brottsligt öfvermod
Du sålt din ära och din faders blod.
”Den sanna äran är att troget fylla
De pligter, hvilka Herren på oss lagt,
Men ej att kasta af dem — och förgylla
Sin svaghet se'n med flärdens usla prakt.
Den sanna lyckan är ej att i stilla
Och trög overksamhet sin kraft förspilla:
Ett gagnlöst tidsfördrif
Är ej det lumpna målet för vårt lif.
Sida:Drottning Christinas första natt i Rom 12.jpg
Den här sidan har korrekturlästs
10
——
