riddarholmen, anställa en ovanligt lysande högtid. Taket i matsalen var flätadt med granris och deremellan fullhängdt med citroner, pomeranser och allehanda frukter. Måltiden räckte från afton till midnatt. Sedermera afbrändes på vattnet derutanför ett fyrverkeri, som varade i tre timmar. Derpå gafs en balett, hvari uppträdde en mängd förklädda personer. Sedan följde vanliga dansar. Först klockan 7 om morgonen for drottningen hem. För folkhoparna på gatan hade vin runnit hela natten.
Annandag jul hade Torstenson åter ett stort gästabud för hofvet, hvarförutan under samma veckor åtskilliga adeliga bröllop blefvo på slottet firade. Utom dessa större högtidligheter fortgingo regelbundet i de förnämare husen mindre bjudningar med dans nästan hvarenda afton. Vid sådana tillfällen var det vanligt, att man vid gästabudets slut lemnade en blomqvast åt den bland gästerna, hos hvilken sällskapet önskade nästa afton infinna sig, och naturligtvis vågade ingen vara så oartig och undandraga sig förtroendet[1].
Kristina ämnade uppföra en balett, kallad den triumferande parnassus. Den var bestämd först till hennes kröning, sedermera till hennes födelsedag. Men som detta uppträde skulle blifva ovanligt stort, bestående af ej mindre än 80 personer, kunde man ej till sagdan tid hinna anskaffa drägter och annat tillbehör. Ändtligen den 9 Januari blef baletten gifven, och strax derpå återupprepad. I nära ett halft år hade man beredt sig derpå; men fick ändå den harmen, att blott få bland åskådarne förstodo, hvad med sinnebilderna och med alltsammans menades. Dessutom inföll båda gångerna en så stark vinter, att flere personer förkyldes, deribland gamla Ebba Brahe samt Lennart Torstensons grefvinna; till och med drottning Kristina sjelf ådrog sig en släng af snufva och bröstvärk.
- ↑ De la Gard. Joh. Ekebl. bref 1650.
