missnöje med detsamma hafva lemnat sin tjenst. Karl Gustaf, som af drottningen nyss erhållit först anbud, sedan löfte om svenska kronan, måste af erkänsla och försigtighet rätta sig efter hennes böjelse; men så snart möjligt var, drog han sig undan till stillheten på det aflägsna Borgholm[1].
SEXTONDE KAPITLET.
KRISTINAS UPPFÖRANDE UNDER ÅRET 1651.
På långliga tider hade uti Sverge icke varit en så orolig riksdag, som den af år 1650; och sällan hade så högljudda, till en del så rättmätiga klagomål blifvit uttalade. Drottningen hade med ovederläggliga skäl blifvit öfvertygad om de många och stora missbruken; och hon hade i följe deraf visat benägenhet för deras afskaffande. Man väntade derföre ock med rätta, att efter riksdagens slut finna uti regeringen en ny anda, utmärkt af ordning, sparsamhet och afseende på rikets och undersåtarnes tömda tillgångar.
Man fann sig bedragen. De praktfulla hoffesterna fortforo, till och med ökades, och detta medan ständerna ännu voro församlade. Stora penningesummor blefvo på sådant sätt bortslösade. Man beräknade t. ex., att den omtalade baletten, den triumferande parnassus, kostade 30,000 ecus, tidspillan all oberäknad. Sedermera kommo resorna och gästabuden i landsorterna, och fram på sommaren åter en hop högtidligheter; ibland annat
- ↑ De la Gard. Ekebl. T. 1. brefven i Nov., Dec. 1650, Jan., Febr. 1651.
