erhöll den endast grefskap, men intet friherreskap, hvilken så kallade orättvisa Kristina nu ville på ofvannämnde sätt godtgöra. Hon hade dock redan 1645 till förbättring på grefskapet Wisingsborg anslagit de fyra socknarna Ölmestad, Haufrida, Wireda och Adelöf, innehållande 143 hemman.
År 1651 gjorde drottningen dessutom begynnelsen med att i Sverge återinföra än högre värdigheter, i det hon utnämnde pfaltsgrefven Johan Kasimir till hertig öfver Stegeborgs län.
Som från alla dessa adelsgårdar, friherre- och grefskaper många utskylder skulle hädanefter tillfalla deras innehafvare och icke kronan, så är klart, att denna sednares inkomster ledo en utomordentligt känbar och beständig afkortning. Förlusten ökades än mera. Vi hafva redan berättat, huru Axel Oxenstierna och förmyndareregeringen motarbetade grefvarnas och friherrarnas stegrade anspråk, och lyckades under sin tid återhålla dem. Redan tre dagar efter anträdet till regeringen biföll Kristina, att grefve- och friherreskapen skulle i skatteväg hafva samma friheter, som frälsehemman. Likväl voro grefvarne icke nöjda. Med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen begärde de än större fördelar; och icke fullt tre månader efter slutet af 1650 års riksdag beviljade Kristina dem flere sådana; t. ex. 1:o grefven var förut inom sitt grefskap domare i härads- och lagmansrätt; dock hade han ej magt att gifva nåd för grofva, så kallade edsörebrott; gjordes det, skulle han för lifstiden mista alla sakören inom grefskapet. Denna bestraffning syntes grefvarna sträng och neslig. Kristina medgaf derföre, att den grefve, som olagligen benådade edsörebrott, skulle första gången endast varnas; förnyades felet, skulle han straffas, men äfven då efter omständigheterna. 2:o Sedan mål, vädjade från grefven, blifvit i hofrätten afdömda, hade detta ämbetsverk brukat tillskrifva landshöfdingarna om verkställigheten af domen. Sådant blef nu af Kristina förbudet. Grefven sjelf skulle hädanefter ega verkställa alla domar öfver personer inom
