Sida:Drottning Kristina 1.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

och kanske med intryck af modrens klagovisor, tyckte Kristina snart, att Sverge var till luftstreck ett Lappland, till bildning ett barbari och i båda hänseenden odrägligt. Till nygirigheten kom fåfänga, och den af många slag. Hittills af alla beundrad och firad som ett underverk, önskade hon att äfven i större kretsar få visa sina egenskaper och från alla munnar, i alla land skörda samma ära och loford. Sjelfva tronafsägelsen stod i sammanhang med dessa känslor. En så ovanlig handling skulle öfverallt väcka beundran för den unga qvinna, hvilken efter en lysande regering frivilligt nedsteg från tronen och föraktade det, som utgjorde högsta syftet för andra menniskors sträfvande; hennes namn skulle derigenom så nu, som i all framtid, blifva föremålet för menniskoslägtets beundran. Slutligen tyckes det, som hon gjort sig egna föreställningar om menniskans sanna värde. Hon ansåg nämligen högre och ädlare att lefva för konster och vetenskaper, än att arbeta för sina undersåtares bästa; ärofullare att förakta och nedlägga kronan, än att bära dess bekymmer och fullgöra dess pligter.

Ofvannämnde orsaker tyckas egentligen hafva varit de första, de, som ursprungligen lågo i drottningens lynne och åsigter. Längre fram kommo andra, förorsakade af sednare anledningar. Hon begynte snart ledsna vid de många och enformiga regeringsgöromålen, hvilka fordra mycken tid och trägen uppmärksamhet; men likväl väcka föga uppseende och lemna blott en knapp och långsamt mognande skörd af ära, och äfven denna ofta förbisedd, förtydd eller förnekad. Sådan sysselsättning var ej i längden passande för Kristinas lifliga sinne och hetsiga äregirighet. Snart längtade hon derifrån till vitterhetens och de fria konsternas lysande verld, till qvickhetens lekar, till vetenskapernas djupa forskningar och förvånande upptäckter. Vidare, oaktadt all egenkärlek, kunde hon likväl icke för sig sjelf helt och hållet dölja de gjorda felstegen, det helas och hennes egen vådliga ställning, ständernas missnöje mot hvarandra och mot henne sjelf, rikets tömda skattkammare samt omöjligheten af att fortsätta det