sitt förslag. Per Brahe först och sedermera Jakob De la Gardie och Axel Oxenstierna talade ifrigt deremot. Tvisten blef liflig. Å ömse sidor framdrogos alla möjliga skäl; men oaktadt fem och en half timmas öfverläggning blef drottningen fast i sitt beslut, och rådet hade ej annan utväg än att söka uppskof, i det de förklarade, att en så vigtig sak ej kunde afgöras utan bifall af ständerna, hvilka i nästa Februari skulle sammanträda.
Nyheten om drottningens tillämnade afsägelse hade emellertid blifvit allmänt bekant både inom och utom fäderneslandet. Från alla håll kommo afrådande bref, och om Kristina väntat skörda endast beundran och loford, så fann hon sig deruti mycket bedragen. Dessutom fordrades många vigtiga förberedelser, innan saken kunde gå i verkställighet. Det var ännu icke bestämdt, hvar Kristina efter afsägelsen skulle bo, ej heller hur hon skulle underhållas m. m. Hvad som mycket bidrog att rubba hennes föresats, voro några bref från Chanut och från Salvius. Kanske ock, att kronans glans föreföll desto mer lockande, ju närmare den var att för alltid försvinna.
Äfven Karl Gustaf gjorde åtminstone till skenet allt, hvad han förmådde för att afstyrka drottningens förehafvande. Han försäkrade, det han aldrig ville mottaga regeringen, så länge Kristina lefde och vore vid fulla krafter. Han bad rådet, han bad ständernas utskott på det enträgnaste, att de måtte förena sina böner med hans, för att afvända den hotande olyckan.
Den omständighet, som för tillfället afgjorde Kristinas beslut att qvarstanna vid regeringen, berättas på följande sätt. Rådet ämnade göra ett nytt övertalningsförsök, och Axel Oxenstierna hade för sådant ändamål uppsatt en böneskrift i de bevekligaste ordalag. Men som Kristina uttryckligen förbjudit hvarje sådant företag, ville något hvar undandraga sig den oangenäma beskickningen. Slutligen valdes dertill gunstlingen De la Gardie samt riksråden Rosenhane, Gust. Bielke och Soop. Också dessa vägrade, men fåfängt. Under vägen ville
