122
bearbetas, taga snillrika gossar eller ynglingar och under uppfostran i jesuitiska läroverk ingjuta hos dom så väl varm öfvertygelse om katolska lärans sanning, som brinnande nit för dess utbredande; och att sedermera skicka dem tillbaka till fäderneslandet för att arbeta på dess omvändelse. Sådana voro utom många andra Kloster-Lasse under Johans tid, Petrosa m. fl. under Karl den nionde; och under Gustaf Adolf, studenterna Campanius och Antelius, hvilka blefvo halshuggna för hemliga stämplingar med katolikerna och med den afsatta Wasagrenen. En sådan blef också den unga faderlösa Johan Messenius. Han sattes vid 10 års ålder i Wadstena skola, och väckte der genom lyckliga natursgåfvor uppmärksamhet hos sina lärare, hvilka synas hafva hyst hemlig tillgifvenhet för katolska bekännelsen; ty det var i och omkring det gamla Brigittiner-klostret, som denna längst bibehöll sig i folkets sinnen. Troligen var det genom dessa lärare, som jesuiterna fingo anvisning på den qvicka gossen. Vid 16 års ålder blef han utförd till den bekanta jesuiter-skolan i Braunsberg, hvilken var anlaggd förnämligast med beräkning på nordens återomvändande. Hastigt och med beröm gick Messenius genom hela läroverket, vistades sedermera någon tid dels i Danmark, dels vid hofvet i Krakau; besökte derpå Rom och Ingolstadt, der han utnämndes till doktor i filosofien, likasom i Prag af kejsaren till Poëta Cæsareus. Slutligen återvände han till Danzig och öppnade der en undervisningsanstalt.
Johan Messenius hade eldigt lynne, snabb fattningsgåfva och mycken lätthet att uttrycka sig, i synnerhet på latinska språket, och det både i vers och prosa. Historia, talarekonst samt tidens filosofiska och teologiska lärobyggnader kände han ganska väl, såsom det höfdes en blifvande apostel. Derjemnte hade han otrolig både förmåga och lust till arbete. Men bredvid dessa förtjenster funnos stora fel; en gränslös och löjlig sjelfkärlek, hvilken i allt, som rörde egen person, ledde till de orimligaste påståenden, till verkeliga osanningar; ytterligere
