Eleonora, från sitt fädernesland van vid enväldigare furstemagt, sökte hos dottren inplanta dermed sammanhängande stolthet och tänkesätt. Hennes besynnerliga och ombytliga lynne kunde också genom exemplet medföra skadlig inverkan och var i alla händelser icke passande för den lifliga Kristina. Enskilda bevis på dessa allmänna beskyllningar uppräknas ej, men måtte hafva förefunnits, både många och afgörande; eljest skulle visserligen de svenska rådsherrarne icke enhälligt tillgripit en åtgerd, för dem sjelfva både för tillfället obehaglig och för framtiden vådlig. Om inga sådana bevis funnits, skulle ej Maria Eleonoras båda vänner och Axel Oxenstiernas båda motståndare, Johan Skytte tigande och Karl Gyllenhielm gillande, hafva bifallit följande allvarsamma åtgärder.
Med anledning af nyss uppräknade skäl hade nämligen rådet flere gångar sins emellan framkastat den frågan, om man ej enligt konungens föreskrift borde återlemna Kristina till pfaltsgrefvinnans vård. Man talade derom med Maria Eleonora; men denna utbrast då i tårar och i så häftig sorg, att man för den gången afstod ifrån ytterligare försök.
Sommaren 1636 återvände Axel Oxenstierna till Sverge. Vid samma tid inlemnade Maria Eleonora till rådet en skrifvelse, hvari hon framkom med flere bland sina nyss anförda penningefordringar och dessutom med det påstående, att hvar gång Kristina spisade, borde tvänne riksråd sitta vid bordet och betjena med dryckens islående. När saken blef i rådet föredragen, svarade rikskansleren med allmänna önskningar, att Kristina måtte upptuktas till gudsfruktan och kärlek för fäderneslandet, samt vänjas från alla slags nycker och från vällust och fåfänglighet. Vidare afgjordes den dagen ingenting[1]. Men den följande företogs målet ånyo och till slutlig åtgerd. Axel Oxenstierna trodde uppassandet vid bordet icke kunna anständigtvis åläggas en rådsperson, hvilken nu tillika vore en del af rikets regering. Jakob De
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 26 Juli 1636.
