dylika personer, ställda vid sidan af hvarandra, kunde tvister ej länge uteblifva. Sådana började också genast efter Messenii ankomst. Rudbeckius utgaf en afhandling, i hvilken han angrep jesuiterna. Messenius, och måhända ej utan skäl, ansåg den rigtad också mot sin person. Han blef missnöjd och drog sig tillbaka från de andra professorerna. Kort derefter ville han under Distings marknad hålla en disputation. Den skulle försiggå på ovanlig dag och beledsagas af musik, allt, som det tycktes, för att väcka uppseende hos det församlade folket. Konsistorium bad honom icke införa några nyheter. Han svarade, att man hade öfver honom ingenting att befalla. Konsistorium frågade, om icke äfven han vore en akademiens medlem? Jo, svarade Messenius, det är jag visst, och dertill just den förnämsta, och jag borde derföre här icke lyda, utan befalla. Rudbeckius sade: i skolen icke förhäfva eder; ty eget beröm luktar illa. Slutet, nämligen för denna gång, blef, att Messenius och Rudbeckius af kansleren förmanades till förlikning och förliklighet, och tvisten skulle anses bilaggd.
Men elden glödde under askan. Rudbeckius, sporrad af Messenii exempel, antog också en hop enskilda lärjungar, hvilkas tillgifvenhet han genom nit och skicklighet visste i hög grad vinna. Mellan de tvänne goss-svärmarna uppkommo esomoftast trätor och slagsmål, dels å lärarnes vägnar, dels för piltarnes eget gnabb; och Rudbeckianer och Messenianer, så kallades de, störde med sitt oväsende högskolan länge och på ett obehagligt sätt. Konsistorium ville göra slut på bullret, och förbjöd både Messenius och Rudbeckius att hafva några enskilda lärjungar. Den sednare lydde; men när den förre blef genom vaktmästaren kallad för att få del af beslutet, svarade han: jag gifver både erkebiskopen och alla professorerna sju tusan d—r. När vaktmästaren återkom med detta besked, sände konsistorium tvänne prestmän att för Messenius tillkännagifva det fattade beslutet; men äfven dessa fingo ordagrannt samma svar.
Vid denna tid hade akademien en beständig rektor
