130
voro i andra hänseenden ovanligt skickliga och dugliga män; Messenius den mest felaktige, kanske ock den mest förtjente. Man fruktade att, i händelse af hårdare straff, gå miste om den nytta, riket kunde hemta af deras utmärkta egenskaper. Man hoppades, att år och andra förhållanden skulle lugna sinnena. Gustaf Adolf stannade derföre vid mildare åtgerder. De båda felande varnades och skildes från högskolan. Rudbeckius kallades till hofpredikant och blef sedermera biskop i Westerås; och hafva vi uti föregående berättelse anfört mycket om hans sednare lefnad. Messenius fick riksarkivet i Stockholm under sin vård och utnämndes året derpå till ofrälse bisittare i Svea hofrätt.
Gustaf Adolf hoppades genom denna åtgerd tillbakaföra lugnet inom Uppsala högskola. Så skedde ock, men endast småningom; ty ännu under flere år fortforo dyningarna efter den föregående stormen.
Knappt hade Messenius varit två år i Stockholm, förrän han också der invecklat sig i flere häftiga tvister; i synnerhet emot just de Karl den niondes gunstlingar, hvilka han vid sin ankomst till riket mest smickrat, näml, en Tegel, Chesnecopherus, Sven Månsson Eketrä m. fl., derjemnte med åtskilliga andra män. Redan strax efter Karl den niondes död gjorde Messenius anspråk på de gårdar, Arnold Grothusen fordom innehaft, men Chesnecopherus sedermera erhållit. Gustaf Adolf kunde ej återkalla sin fars gåfva; men erbjöd andra hemman i stället. Lucia Grothusen afslog denna ersättning, hvarvid saken förblef. Likväl skänkte konungen åt Messenius en i Stockholm belägen byggning, som Grothusen förut innehaft. Tvisten mot Chesnecopherus fortfor likväl, och kunde ej bringas till något slut.
Än mera uppseende väckte rättegången mot Tegel. Denne hade hos Karl den nionde föregifvit, att en hop i Stockholm varande husgeråd tillhörde konung Sigismund, på hvilken grund Karl skänkte det alltsammans åt Tegel. Nu påstod Messenius, att uppgiften varit falsk, och att lösörena tillhört Grothusen, hvarföre han
