fordrade dem tillbaka. Rättegången fördes med bitterhet och vanhedrande smädelser å ömse sidor, så att domstolen förklarade sig aldrig hafva öfvervarit sådana uppträden. Serdeles lärorikt var att höra, huru Messenius och Tegel ömsesidigt beskyllde hvarandra att genom osanningar hafva uppretat konung Karl mot de år 1600 aflifvade herrarnas enkor och anhöriga. Gustaf Adolf, harmsen öfver den förargelse, som härigenom föranleddes, ålade båda parterna tystnad. Men i Theatrum Nobilitatis, en bok, som Messenius året derpå utgaf, begagnade han tillfället till hämnd och inryckte allehanda förklenande uppgifter mot Tegels far, den bekante, af Messenius förut berömde Göran Persson. Tegel deremot uppsatte om Johan Messenius en berättelse, hvilken innehåller flere äreröriga beskyllningar.
Våren 1616 upptäcktes åtskilliga förrädiska stämplingar med den fördrifna grenen af Wasahuset. En vid namn Jöns Hansson, vanligen kallad Jöns Papista, blef jemnte några andra öfverbevist om förbjuden brefvexling med nämnde parti, samt att hafva infört och kringspridt flere nidskrifter mot Karl den nionde och Gustaf Adolf[1]. Af dessa och deras anhängare blef Messenius angifven som delaktig i nämnde stämplingar. De påstodo, att han till Polen utsändt en hop vigtiga handlingar; att han hållit hemliga sammankomster med åtskilliga i Stockholm dolda katoliker och andra missnöjda; att han genom berörde Jöns Papista trenne serskilda gånger haft bud till polska Wasarna; att han uppmanat dem till fiendtligt infall i Sverge m. m. Messenius deremot påstod, att han brefvexlat endast med några slägtingar, och om enskilda angelägenheter; och att han sökt genom Jöns Papista till Sverge återbekomma flere historiska skrifter, som biskop Brask vid sin flykt medfört till Danzig. Handlingarna vid den långvariga undersökningen härom hafva vi ej sett, och kunna således
- ↑ Svea Hofrättsarkiv. Domboken för år 1616.
