Sida:Drottning Kristina 1.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

132

icke afgöra, till hvad grad Messenius var skyldig. Oskyldig var han icke; ty han blef öfverbevist om den förbjudna brefvexlingen, och dessutom anträffades i denna sednare en hans skrifvelse, hvilken försäkrade, det han ännu i själ och hjerta vore katolska läran tillgifven, fastän förhållandet i Sverge tvungit honom till låtsad afsägelse. Hela brefvexlingen och i synnerhet detta sista yttrande stod i rak mosats till den ed, han 1609 aflagt. Efter en lång rättegång och flere förhör, blef han den 20 Augusti 1616 af hofrätten dömd, att, såsom den der brutit mot sin trohetsed och mot rikets antagna stadgar, straffas till lifvet. Dock tillstyrktes mildring, i fall han med tolf manna ed gitte styrka, att berörde brefvexling icke blifvit förd i ond afsigt. I sådant fall öfverlemnades till konungens godtfinnande att efter omständigheterna bestämma straffet. Utslaget är underskrifvet af tio domare, deribland Magnus Brahe, Axel Oxenstierna och Johan Skytte.

Den försäkran, de tolf edgerdsmännen skulle underskrifva, innehöll, att de läst alla de bref, Messenius till utrikes ort afsändt, och att i dessa funnes ingenting mot konungen och riket. Messenius klagade, ehuru förgäfves, att dessa ordalag vore alldeles för stränga. De ändrades ej, och Messenius lärer ej heller kunnat framställa det erforderliga antalet af borgesmän[1].

Ännu låg afgörandet hos konungen. Efter åtskilliga, i egen person anställda förhör, beslöt Gustaf Adolf att inspärra Messenius i lifstidsfängelse. Hustru och barn bådo om nåd, men fåfängt. Äfven några bland rådsherrarna talade om den dömdes lärda förtjenster och tillstyrkte mildare straff. Men Gustaf Adolf var mot honom ganska uppbragt. Han är visserligen en lärd man, sade konungen, och har som sådan gjort och kunde måhända ännu göra mycken nytta. Men f—n hänger i både

  1. Uti en af sina skrifter säger dock Messenius, att edsgerdingsmännen förklarat sig villiga till ofvannämnde ed.